I Scen Sundsvalls arrangemang har bokklubben under oktober månad ägnat sig åt att läsa boken ONDSKAN - samtala om boken - se teatern - se filmen - och avsluta med ytterligare ett samtal om alla tre genrer. Vilken genre berörde oss mest? Går det att jämföra intryck av så vitt skilda genres framförande? Mycket har diskuterats och min sammanställning blir därefter! Temat i ONDSKAN har blivit en modern klassiker och den första stora läsupplevelsen för ungdomar. 

Ondskan    av            Jan Guillou

Bakgrund: När Erik Ponti relegeras från skolan på grund av sin brutalitet och hamnar på en internatskola, hoppas han kunna bryta cirkeln av våld han fostrats in i bl.a. av sin brutale och tyranniske styvfar samt sin "tysta" mor, som inte vågade stå upp för sin son, av rädsla för att själv bli misshandlad. Ondskan följer honom även i den nya skolan, där han trodde att han bara kunde ägna sig åt sina studier, sport och slippa slåss. Internatskolan visar sig dessvärre vara fylld av pennalism, där lärarna inte ingriper alls, utan en mycket utstuderad och sadistisk "kamratuppfostran" råder. Rektorns ord när han blev relegerad från läroverket ringer i hans öron: Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras. Hur kunde Erik ha blivit så här? Förmodligen var ett rejält kokt stryk vad han saknade i livet! Precis vad Erik ironiskt nog inte saknade, och inte heller tycktes komma undan. 

Vid vår första träff 10/10 diskuterade vi vad som berört oss mest under läsningen. Vänskapen mellan Erik och Pierre och de smarta intellektuella samtalen de förde med varandra, bl.a. om hat, intelligens, brutalitet osv! (se de kursiverade avsnitten t.ex. s135-138; s196-199).  Våldet och den psykologiska resan Erik gör och hur han tar kraft i vänskapen med Pierre. Efter-maten-stryket och moderns pianospel under tiden för misshandeln av sonen. Svårt att läsa och ta in från början om den s.k. kamratuppfostran och lärarnas passivitet, samt den ohyggliga ondskan! De rasistiska och nazistiska strömningarna bland lärarna och eleverna.

Ondskan har många ansikten och författarens beskrivning av våldet är trovärdigt - föräldrar slår sina barn - män slår kvinnor - de ska veta sin plats. Då är det starkt att inte brytas ned som 15-åring och visa på vad utstuderat våld innebär. Maktstrukturer i en hierarkisk skola, i ett hierarkiskt samhälle och på arbetsplatser underbygger fysiskt och psykisk våld, som alltid måste synliggöras och bekämpas. Internatskolan som Jan Guillou själv gick på hette Solbacka och låg i Stjärnhov i Södermanland, därav romanens fiktiva namn Stjärnsberg! Läs artikel om Solbacka i DN från 2014-09-09 Naturen vinner över Ondskan 

Var finns människors spärrar frågar vi oss, när rädsla, likgiltighet, känslolöshet och maktspel får råda? Men ser också hopp i Eriks och Pierres kamratskap med respekt och värme. Kan man vinna över "överheten" med kaxighet och att kämpa mot det absurda? I romanen fungerar det inte så för Erik, men i slutet av romanen inger författaren en viss tillförsikt - Nu måste det väl ändå vara sista gången? Sen aldrig mer! Eller?

ONDSKAN innehåller mest ondska och mörker men det finns ett ljusare parti, den skira kärleken mellan Erik och Maja. EN vacker mening och ETT vackert stycke sitter kvar: s258) Eriks förälskelse var lika självklart oemotståndlig som vattenforsarna efter att dammen längst upp utefter floden brustit. s259) Hon förde honom allt längre bort på sin egen stig...och hennes svaga lukt av liljekonvalj...drog honom allt längre in i förälskelsen. 

Tänkvärt: t.ex.s169) Förnuftet sa antagligen att det var nödvändigt att underkasta sig. Känslorna sa att det skulle vara omöjligt. s197) Våld skrämmer också den som slåss; s236) Ondskan är inte dum, den är smart.

Språket: lättläst, alldagligt, inslag av svordomar, slang och råa uttryck ger effekt åt innehållet. Det är flyt i dialogerna och bra balans mellan dialog och berättande text. I Eriks språk finns klasstillhörighet, uppdämd raseri, ilska, hat och kontroll av sin rädsla. Jag tycker om författarens språkbruk, som känns igen i denna roman från 1981 och hans senaste från 2022 Den som dödade helvetets änglar (huvudkaraktär Erik Ponti med Carl Hamilton).

Sammandrag av vår andra träff 24/10: vi hade sett föreställningen ONDSKAN med Jesper Arin den 14/10. En fantastisk prestation att ensam åskådliggöra detta svåra, mörka, mångfacetterade ämne, karaktärer och konsekvenser. Otroligt starkt att med enkla men tydliga skiftningar i rörelser, minspel, röstvolym och dialektbyten, få fram budskapet så tydligt! Tanken var att träffa Jesper Arin i ett eftersamtal, som dessvärre inte blev av. Vi hade två frågor som kanske kan besvaras på något sätt: 1) Vad händer med din personlighet, när du tränger in i så starka känslor och framför dem så kraftfullt? Känslor som kan strida mot den egna uppfattningen. 2) Hur tycker du man bör bemöta sådana typer som Silverhielm? Tolkning av boken:att Pierre argumenterar för en pacifistisk hållning, där förnuftet ska förmå S att sluta slåss, medan Erik menar att enda sättet är att tvinga S, genom hot om ännu grövre våld.

Innan "slut"-samtalet såg vi gemensamt filmen ONDSKAN från 2003 med Andreas Wilson (som Erik Ponti). Den väckte starka och omtumlande känslor. En film har större direkt påverkanskraft genom bilder, ljud, färg och effekter. Vi var överens om att läsa boken innan filmen breddade upplevelsen. 

Avslut: I någon mån har vi alla erfarenheter av en form av mobbing - men det är skillnad på elakhet och utstuderad pennalism! Författarens budskap är tyvärr alltid aktuell och boken fortsätter att nå unga människor. En TV-serie är under inspelning och visas 2023! 

Sammantaget är det en fantastisk upplevelse att närma sig en berättelses budskap på flera sätt, där ordets makt och betydelse så starkt dominerar.

Vi som träffats och samtalat är Ulrika, Jonas, Linete, Birgitta, Gunilla, Elisabeth, Veronica och Eveline. Veronica har styrt och ställt med biljetter, fika och filmvisning. Ett riktigt trevligt och utvecklande arrangemang av Scen Sundsvall!

//Eveline

Augustprisgalan är måndag 28 november 

De 18 nominerade titlarna ser du här

Spännande!

Boken ingår i Akademibokhandelns Låna&Läs 2022-2023. Ur häftet av 55 titlar valde jag bl.a. denna, för dess vackra titels skull. Den väcker fina minnen till min egen första skolfröken och skolkamrater under åren 1951-1953 i Fagersta skola, Västmanland. 

 Min skolfröken.... av Björn Ranelid

Bakgrundsinfo: När lärarinnan Anna Jensens långa liv är slut samlas några av hennes elever på kyrkogården. En av dem är Björ Ranelid. Han minns hur hans första skolfröken lärde honom att hålla pennan fint och forma bokstäverna vackert - och hur hon omslöt sina elever med kärlek och tålamod.

Vi får följa författarens tankar kring sina första skolår, som så starkt påverkades av skolfröken Anna Jensen, över vilken han så vackert och berörande skriver denna bok som ett "äreminne". Vi får även följa hans beskrivning av hur skolan, staden Malmö och riket Sverige utvecklades och förändrades under nästan hundra år. I en tid då barn fick gå i hjälpklass för att få stöd i sin skolgång, när den allvarliga sjukdomen barnförlamning härjade i landet på 1950-talet. Men också den ljusa och fina livsinställningen, som medborgarna i konungariket Sverige fortfarande hade under 1950-60 talet. Ett öppet och naivt förhållningssätt till den mörkare omvärlden. Då rådde en öppenhet och en nyfikenhet till människor från andra länder, även om en viss återhållsamhet också präglade synsättet. Kuriöst och trivsamt inslag i kapitel 19 om "mammas morbror Emil", som emigrerat till Amerika och Los Angeles och som berättat att han bodde på samma gata som Marilyn Monroe och basebollspelaren Joe di Maggio. (Filmtips: BLonde efter Joyce Carol Oates roman).

Då och då skymmer det Ranelidska språket handlingen, men författaren berättar med stor respekt om allt som händer högt och lågt i vardagen, inom landet och utanför i den stora världen. Här och där använder sig Ranelid av ett gammaldags och sirligt språkbruk, som passar in i tiden han skildrar. Ömsint beskriver han hur han sitter på pakethålllaren på sin mors eller fars cykel. Hur han håller dem hårt om midjan och "färdas" runt i staden. I snö, kyla, regn och vackert väder. Så var det ju minns jag själv. Bil fanns inte i många arbetarfamiljer på den tiden, så cykel var fortskaffningsmedlet och sedermera moped för männen mest. Kvinnor och barn fortsatte att cykla eller gå, dit man skulle. Fler minnesbilder som väcker egna minnen är beskrivningen av fabriken, mjölk- och köttaffären, drickaförsäljning från lastbil, fiskförsäljarens väderbitna ansikte, polisbilarna som kallades "Svarta Maja", skolutflykter mm. 

Romanen är en hyllning till skolfröken Anna Jensen, men också till den svenska naturen och Ranelid skriver ofta in blommor och örter i texten, t.ex. smörblomma, backtimja, monke (blåmunkar), sandnejlika samt fågelsång och småkryp.

Karaktärer: Förutom huvudkaraktären Anna Jensen berör mig Morgan Nilsson, vars önskan var att Anna Jensen borde bli ett frimärke, s422) och Ranelids tre privatelever.

Stil & form: vacker och poetisk, precis och omständlig t.ex. Amerikas Förenta Stater i stället för USA (författaren säger att han aldrig använder förkortningar); Något för många omtag om samma skeenden förekommer genom hela romanen. Jag funderar på om det är för att vi gör så, tar om, när vi går tillbaka och minns händelser i vårt eget liv?

Meningar som stannar kvar: s47)Anna Jensen nådde sin son till axlarna, men de var jämnlånga i kärleken till varandra;  s89) Människan kan gömma sina år i själen medan träden visar dem utåt i barken; s253) Tummen lägger magen mot pekfingrets kind (en vacker bild att använda när man lär små barn att hålla i en penna); s399) Vissa händelser har inget tidsperspektiv och vissa ögonblick kan vara livet långt!

Något som möter mitt liv: förutom de minnesbilder jag tidigare räknat upp tar jag med två till; - Min småskolefröken Anna-Greta T var också en minnesvärd person, med vänligt bemötande och vacker handstil. Hon följde sina elever genom skolåren och gratulerade var och en med en ros på realexamensdagen. - På s207) om skrivmaskinskurs på Hermods och antal nedslag - Jag kollar i mina betyg från Bar-Lock-Institutet i Stockholm 1962 - Berömlig (A) för 1.070 nedslag på 3 minuter! Jag skriver fortfarande snabbt - men då var det på en manuell skrivmaskin av märket Halda!

//Eveline

Aldrig tidigare och knappast någon gång till kommer jag att "välja rätt" nobelpristagare i litteratur! Men faktiskt detta år 2022 tippade jag rätt! kl 13:50 på dagen för tillkännagivandet väntade vi, några litteraturälskare, på den lokala Vängåvans bokhandel i Sundsvall. Bokhandlarn Lennart Bergström och hustru Ewa hade som vanligt bjudit in till gemensam väntan på Svenska Akademiens tillkännagivande kl 13:00, med bubbel och tilltugg, värdigt ett Nobel-evenemang. I min ficka hade jag en lapp med två favoriters namn på: Maryse Condé, den guadeloupiska författaren och Annie Ernaux, den franska författaren. 

Så överraskande glad jag blev då ständige sekreteraren Mats Malm tillkännagav att Annie Ernaux hade tilldelats litteraturpriset med motivering: För det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar. 

Maj 2021 läste vi Åren av Annie Ernaux i läsecirkeln på stadsbiblioteket, Sundsvall, den första fysiska cirkeln sedan februari 2020. Det är fantastiskt att ha läst en Nobelpristagare innan författaren blivit utnämnd OCH att även vara en av mina favoriter.

Tack till vårt generösa bokhandlarpar Lennart och Ewa för ytterligare en nobel och värdig sammankomst. Sundsvalls Tidnings kulturredaktör Susanne Holmlund var också där för att skriva sin artikel och fotade en stolt och glad bokhandlare, som dessutom hade några av Annie Ernauxs böcker i butiken. Även jag blev fotad och intervjuad - det syntes såklart hur överraskad jag var!

Lägger in en länk till intervjun av Annie Ernaux i Babel söndag 2 oktober - 4 dagar innan utnämningen!

https://www.svtplay.se/video/36966447/babel/babel-avsnitt-6-2

//Eveline        

Till höstens första cirkelträff kom Annette, Bibi, Ellinor, Gunilla, Kerstin, Maria, Margareta, Toni och Eveline. Ann-Sofie och Melinda hade förhinder. Berit lämnar som vanligt sina synpunkter digitalt. Att det var roligt att träffas fysiskt var det ingen tvekan om. 

Vi började med en kort presentation av oss själva, vårt läsintresse och varför vi valt en bokcirkel: att läsa är som en utflykt; att samtala kring romanen är som terapi; det ger fler dimensioner; min första bokcirkel; jag läser på ett speciellt sätt inför en bokträff; premiär; vad skulle man annars göra; kvalitetsböcker och seriösa litteratursamtal; utvecklande!

Efter några praktiska punkter kring "samtal i grupp" samt hållpunkter som fikatid, övergick vi till bokpratet. Dagens bok var en bra start med ett innehåll, som stämde väl in på höstens tema Drömmar, val & konsekvens. 

Mysteriet Henri Pick av David Foenkinos

Översättare: Sara Gordan

Var och en berättade kort vad eller vem berörde oss extra under läsningen. Författardrömmar och kärleksrelationer, som tycktes bygga på försmådda män och kvinnor, berörde oss alla = drömmar, val och konsekvens. Bland karaktärerna lyftes Magali (bibliotekarien), Madeleine (änkan), Rouche (journalisten) och Frédéric (författaren) fram, men även Joséphine (dottern) och Marina (skenhustrun). Alla är på något sätt delaktiga i den mystik om ett hemligt manus, som David Foenkinos genom sin allvetande berättare så trivsamt och underhållande leder läsaren in i den snåriga förlagsvärlden. 

Romanens huvudtema: om en romans tillblivelse, om konsten att ge ut en bok och om överdriven marknadsföring s.k. "hajp" (upphaussning och fall), vilket kan gynna förläggaren och författaren, men också slå helt snett. Här finns önskan om berömmelse, att lyckas med ett mästerverk och passion för det skrivna ordet, med sanningen och kärleken som starka ingredienser. Vi pratade om hur maktspel, förljugenhet och konsekvenser av val för att nå sina drömmar, kan bli ödesdigra. Nutidens fokusering på formens totala dominans över djupet i en roman, kvantitet / kvalitet diskuterades också (s125 o 265). Intressant hur författaren får ihop alla möten i boken, som tangerar titeln på romanen i romanen En kärlekshistorias sista timmar. En bladvändare med en del cliffhangers, som driver händelsen framåt. Vi diskuterade trovärdigheten, men tyckte det var en trevlig, snäll, lugn och sökande bok, med ett härligt överraskande slut.  

Fotnoter hade vi delade meningar om: trevliga och humoristiska inslag ex. s38) om hur vi lyssnar i ett samtal; irriterande, de gjorde intrång och störde läsrytmen utan att tillföra något. 

Huvudkaraktärer förutom ovan nämnda är Henri Pick och bibliotekarien Jean-Pierre Gourvec, som grundade biblioteket för refuserade böcker och opubliserade manuskript, efter en idé av den amerikanske författaren Richard Brautigan. Inspirerad av Brautigans vision startade Todd Lockwood 1990 The Brautigen Library i Vermont. 2010 flyttades The Brautigan Library och dess innehåll till Vancouver.

Miljöbeskrivningarna gav intressant inblick - i förlagsvärldens inre och till landskapets yttre kring orten Crozon i Finistère- (minns vi från Bodil Malmstens böcker om världens ände!). 

Språket: trivsam med krass humor, lättläst med bra kapitelindelning, löpande text och dialoger. Fint bildspråk ex s47) Hon hade omedelbart känt igen sin dotter på hennes sätt att cykla så exakt, så rakt. Frédérics var mer konstnärlig, han cyklade ryckigt, utan riktlinje.

Titel/Omslagsbild: bilden ger tankar till kartotek/bibliotek och ja, Henri Pick är ett mysterium. 

Några meningar: s65) Frédérics irritation över klockan hos änkan: Han försöker tänka i tystnaden mellan sekunderna, vilket var lika omöjligt som att gå mellan dropparna i regn. s66) Änkan om Gourvec: Varje gång hon stötte på honom hade han fått henne att tänka på ett ursprårat tåg. Om ord s129) Ord har alltid en riktning, ett hopp om en annans blick. Att skriva för sig själv skulle vara som att packa resväskan för att inte resa. s201) Alla hennes svar hade kommit ur munnen som laddningar ur en ordkatapult. 

Ett ord/känsla som romanen väckte: s71) Läsaren möter på ett eller annat sätt alltid sig själva i en bok. Läsning är en fullständigt självcentrerad upphetsning. Vi söker omedvetet det som talar till oss. Författarna kan skriva de allra knasigaste eller mest osannolika berättelser, de kommer ändå alltid hitta läsare som säger: "Det är otroligt, ni har skrivit om mitt liv".  s232) Man kan resonera med sig själv, men det är alltid kroppen som avgör hur lång tid som behövs för att känslorna ska läka.  

Bokcirkelfrågor (s272): 1) Att det jag själv tror på är läsvärt, får ett bevarande någon annanstans än hos mig själv och inte bara kastas. 3) Ja, till del, t.ex. s97) En boks liv bestäms och alla får inte samma chans. Förläggarens entusiasm är avgörande, man har sina älsklingsbarn. 5) Ja, känslan av spänning inför varje ny läsupplevelse. 6) Lösningen är överrskande bra.

Recensioner om boken saknas, men det finns om filmen Svt, Aftonbladet, Kulturbloggen

Sens moral: Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Kärleken vinner över girigheten.

//Eveline

Den brittiska författaren Hilary Mantel har avlidit meddelar hennes förlag HarperCollins till BBC. Enligt Aftonbladet uppger förlaget att hon avled ”hastigt men fridfullt” i torsdags 22 sept och att var omgiven av familj och vänner..hon blev 70 år.

Hilary Mantel föddes 1952 i Glossop strax öster om Manchester. Hon fick sitt stora genombrott med romanen ”Wolf Hall”, den första boken i en trilogi om Thomas Cromwell och 1500-talets England. Romanen belönades med Bookerpriset 2009. Uppföljaren ”För in de döda” belönades även den med samma pris 2012. Så sent som 2020, kom den sista delen i trilogin, ”Spegeln och ljuset”

Vi läste hennes Skuggan av ett liv i cirkeln under våren 2017. 

En stor författare har lämnat oss läsare, men hennes författarskap lever vidare.

//Eveline

Inför läsecirkeln hösten 2022 vill jag göra en tillbakablick på åren som gått. För 10 år sedan, 18 september 2012 ledde jag min första läsecirkel i samverkan med stadsbiblioteket och folkuniversitetet i Sundsvall. Vi läste då "Augustpristagare under Strindbergåret"; Korparna av Tomas Bannerhed; Håpas du trifs bra i fengelset av Susanna Alakoski; Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman och Landsatt per fallskärm av Lars Ahlin.

Under dessa 10 år har vi läst och samtalat om 84 titlar. Tyvärr saknas sammandrag i bloggen från de fyra första träffarna och några till, men de flesta finns med från och med januari 2013 och Smärtbäraren av Åsa Nilsonne.

Utöver samtal om bokens innehåll såsom budskap och syfte samt hur boken stämmer med aktuellt tema, läser vi om och diskuterar författaren. Är det en utländsk bok, läser vi även om översättaren och dennes viktiga roll.

Det är fantastiskt roligt, givande och utvecklande att läsa och samtala kring en berättelse.

I romanen Mysteriet Henri Pick av David Foenkinos finns ett stycke på s71, som jag instämmer i och citerar: LÄSAREN MÖTER på ett eller annat sätt alltid sig själva i en bok. Läsning är en fullständigt självcentrerad upphetsning. Vi söker omedvetet det som talar till oss. Författarna kan skriva de allra knasigaste eller mest osannolika berättelserna, de kommer ändå alltid hitta läsare som säger: "DET ÄR OTROLIGT, NI HAR SKRIVIT OM MITT LIV".

//Eveline

I bokens inledning finns ett citat av Federico Fellini: I morse träffade jag en kvinna med guldnäsa. Hon kom åkande i en Caddilac och hade en apa i famnen. Hennes chaufför stannade och hon frågade mig: "Är det du som är Fellini?" Och med sin metalliska röst fortsatte hon: "Hur kommer det sig att det inte finns en enda normal människa i dina filmer?"

Löftet                    av Damon Galgut

Översättare: Niclas Hval, som 2021 tilldelades Stiftelsen Natur&Kulturs översättarpris. 

Citatet fångade mitt intresse, då jag av bokens baksidestext inte kopplade ihop citatet med innehållet. Jag brukar fundera på hur författaren tänker när de väljer citat. När jag läst klart romanen, är frågan helt relevant, för vad är egentligen en "normal" människa?

Baksidestext:"Det börjar med en älskad moders död. Året är 1986 och apartheidregimen går mot sitt slut. Familjen Swart dras isär och de efterlevande återser varandra bara vid nya begravningar. Världen förändras, det enda som består är familjegården – och yngsta dotterns envisa kamp för att infria ett löfte, ingen annan vill kännas vid."

En familjekrönika om det moderna Sydafrika, som skildrar en vit sydafrikansk familjs förfall mot bakgrund av det sydafrikanska samhällets förvandling från 1986 till 2018. Damien Galgut belönades med Bookerpriset 2021, den tredje sydafrikanen att ta emot litteraturpriset efter Nadine Gordimer (1974) och J.M. Coetzee (1983 och 1999).

Romanen är en stark läsupplevelse, den rymmer ironi, värme och en sorgsen känsla över allt som är fel och går fel, i landet och i familjen Swart. Karaktärerna beskrivs med satir, bitskhet, smärta, övertydlighet men också klarsyn. Den ger mig som läsare inblick i ett förlegat samhällssystem med religiösa inslag samt tron på  tecken, förebud och onda omen (s138).

Den "allvetande berättaren" låter oss följa vardagslivet för fyra av fem familjemedlemmar. Föräldrarna MA och PA, samt barnen Astrid och Anton är ledande i var sitt kapitel. Amor, den yngsta dottern, har inget eget kapitel, men det är hon som sammanbinder berättelsen. Att hon saknar eget kapitel förstärker Amors egen tanke på sig själv, vilket är tydligt på s73: Amor beundrar sin bror och tänker; "Det måse vara underbart att vara man". Hon är van vid att bli behandlad som en suddig fläck i utkanten av allas synfält. Efter moderns död och upp i vuxen ålder, lever Amor sitt liv i en självvald periferi, långt ifrån den övriga familjen. Hon kommer hem endast när familjen drabbas av sorg, för att delta i begravningarna, men också för att fortsätta sin kamp framåt, kampen om ett löfte som hon anser måste infrias. 

Omslagsbilden gav mig intrycket att handlingen rör ett barn och ja, Amor är barnet, tänker jag.

Titeln: Löftet handlar om något som gick emot apartheidreglerna, att svarta inte får äga hus eller mark. När löftet ges är Amor för liten för att känna till de regler, som gör att fadern inte kan låta deras hemhjälp Salome få äga huset där hon bor. Under tiden som romanen fortskrider färändras samhället och lagarna. Det gamla vittrar sönder och det nya byggs upp, dock inte alltid med framgång. 

När Amor äntligen kan uppfylla moderns löfte till Salome, är det kanske för sent. Mark som kolonisatörer i en annan tid, med andra lagar, tagit från ursprungsbefolkningen, kan inte "ges" tillbaka. Det som rättmätigt tillhört folket, kan inte ges som en gåva. 

Språket: Lättläst med ett bra flöde. Vackert, bildrikt och kraftfullt. Författaren använder en annorlunda och fascinerande struktur. 

Meningar jag särskilt fäste mig vid: s248) Om minnet: Märkligt hur slumpmässiga individer dröjer sig kvar i minnet, som en dov meningsbärande puls i ens tankar...s252) Stjärnorna spirar i mörkret som blommor i sin djupa, svarta bädd. s258) Om solen och jorden: Hur står du ut du uråldriga gamla hagga, med att ge exakt samma föreställning om och om igen...? dag för dag!

Möter berättelsen mitt liv: Här vill jag citera författaren Göran Tunström: När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

LÖFTET  är en av 55 böcker i Akademibokhandelns LÅNA & LÄS-koncept 22-23!

//Eveline

Nu har startskottet gått för nya året av LÅNA & LÄS - Akademibokhandelns populära sätt att stimulera läsandet. På Vängåvans bokhandel med Lennart Bergström som engagerad arrangör, blev upptaktskvällen mycket intressant och trevlig för medlemmarna i Akademibokhandelns Vänner. Kvällens boktipsare eller "lektörer" enligt Lennart, var Monica Gullmar, Lotten Glans (lottens bokblogg), Maud Granholm (basilicablogg) och Eveline Santner (evelines-lasecirkel.com). 15 nya böcker av de 55 i Låna & Läs-katalogen presenterades. Monica Gullmar som i många år varit bokhandelns mesta "lektör", hade som vanligt många fina bokförslag.

Monicas tips: Koryféerna av Lena Andersson; Vattnets sötma av Nathan Harris; Bokälskare av Emily Henry; Ambassadören på Portland Place av Denize Karabuda; Nord av Katarina Ekstedt & Anna Winberg Sääf; Drömmar till salu av Ada Wester

Lottens tips: Lektioner i kemi av Bonnie Garmus; Skilsmässan av Moa Herngren; Slutet blir vår början av Chris Whitaker

Mauds tips: Morden i Great Diddling av Katarina Bivald; Där vassen viker av Linda Edgarsson; Malma station av Alex Schulman

Evelines tips: Löftet av Damon Galgut; Profeten och Idioten av Jonas Jonasson; Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid; 

Kvällen avslutades med kaffe och kaka som arrangeras av "Fru bokhandlare" Ewa Bång Bergström med personal.

En trevlig kväll i litteraturens anda!

//Eveline

Mina närmaste grannar är inte lättskrämda. De har inga bekymmer, blir inte förälskade, biter inte på naglarna, tror inte på slumpen, avger inga löften, för inte oväsen, är inte med i Försäkringskassan, gråter inte, letar inte efter nycklarna, glasögonen, fjärrkontrollen, barnen, lyckan. Så börjar romanen om Violette Toussaint, som bor och lever ett stillsamt liv som kyrkogårdsväktare, i en liten by i Bourgogne. En intressant inledning och redan på s45) finns exempel på huvudkaraktärens livsfilosofi: Efter att grindarna stängts tillhör tiden mig. Det är en lyx att vara ägare till sin egen tid. Det kanske är den stösta lyx en människa kan unna sig. 

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Översättare: Sara Gordan

Detta är en berättelse full av känslor, mystik, magi och livets alla bottnar. Författaren höjer skickligt spänningen genom att låta många livsskeenden korsa varandra varierat i tid, vilket påverkar karaktärernas liv och val. Här finns lycka, lidande, passion, kärlek, hat, försoning, förlåtelse, likgiltighet och hämnd. Det handlar om att stå till svars för det vi gör och att ta konsekvenserna. Kanske är livet som i romanen, att om vi visste vad våra val skulle få för konsekvenser, skulle vi lamslås av oföretagsamhet och rädsla. Kanske det också är så att allt är möjligt som på s129; att vem som helst kunde skaffa sig ett nytt liv, att vem som helst kunde dyka upp i ett liv och försvinna i ett annat. Här eller någon annanstans kunde vem som helst återskapa sig själv, göra om allting. En svindlande, lockande och skrämmande tanke. 

Berättelsen är mörk men också förtrolig och glimmar då och då till med något lättsamt, som den befriande beskrivningen av ett skratt på s344) Det är som bubblor av mild galenskap, bubblor av glädje som stiger i halsen, smeker min mun, får min mage att skaka av jubel och gör att jag exploderar av skratt. 

Starkt kapitel 27, om analfabetism och Boschermetoden - metoden som på ett enkelt och lättsamt sätt lär barn och vuxna att förstå bokstävernas betydelse för att kunna lära sig att läsa. 

Språket: Redan från första sidan fängslas jag av det vackra, lugna språkbruket. Här finns ett flöde, där versen i varje kapitels början, leder läsaren vidare i romanens alla vindlingar. Exempel s31) Det kommer alltid att saknas någon, som kan få mitt liv att le - du! s44) Att tala om dig är att få dig att finnas, att inget säga skulle vara att glömma dig. 

Jag tycker om nyordsbildningar, som betåranden s222) = ordet binder samman melankoli, skuld, sorg, framsteg och motgångar. Allt som stör och hindrar oss från att gå vidare i livet. 

Titel och omslagsbild: Titeln speglar innehållet väl och återfinns på s428) Till sist gav jag färskt vatten till blommorna. Omslagsbilden ser ut att vara Blomman för Dagen - symbolik för berättelsen. Även murgrönan s429 är symbolik: Så fort tankarna drar dig mot mörkret, ta din sekatör och klipp ner olyckan. 

I romanen finns namn, platser och litteratur som inspirerar mig att söka och läsa mer. Camille Claudel fransk skulptör och grafiker. Om henne har Anne Delbée skrivit romanen En kvinna . Brancion-en-Chalon byn där kyrkogården ligger. Ciderhusreglerna av John Irving den enda boken Violette äger och läser om och om igen. Den står även i min bokhylla och bör läsas om. Tjugofyra timmar av en kvinnas liv av Stefan Zweig (utkommer i nyutgåva 31 maj 2026).

Jag läser berättelsen med en varm känsla för alla karaktärer med sina goda och mindre goda personliga egenskaper, så som människan är beskaffad. Författaren har lyckats mycket väl med att dölja hemligheter, fram till det överraskande slutet. 

Möter något i berättelsen mitt liv: Min fars morfar var dödgrävare och min far var som pojke med honom ibland på kyrkogården, fast han tyckte det var både spännande och skrämmande.

En bok jag gärna rekommenderar andra att läsa.

//Eveline