I bokens inledning finns ett citat av Federico Fellini: I morse träffade jag en kvinna med guldnäsa. Hon kom åkande i en Caddilac och hade en apa i famnen. Hennes chaufför stannade och hon frågade mig: "Är det du som är Fellini?" Och med sin metalliska röst fortsatte hon: "Hur kommer det sig att det inte finns en enda normal människa i dina filmer?"

Löftet                    av Damon Galgut

Översättare: Niclas Hval, som 2021 tilldelades Stiftelsen Natur&Kulturs översättarpris. 

Citatet fångade mitt intresse, då jag av bokens baksidestext inte kopplade ihop citatet med innehållet. Jag brukar fundera på hur författaren tänker när de väljer citat. När jag läst klart romanen, är frågan helt relevant, för vad är egentligen en "normal" människa?

Baksidestext:"Det börjar med en älskad moders död. Året är 1986 och apartheidregimen går mot sitt slut. Familjen Swart dras isär och de efterlevande återser varandra bara vid nya begravningar. Världen förändras, det enda som består är familjegården – och yngsta dotterns envisa kamp för att infria ett löfte, ingen annan vill kännas vid."

En familjekrönika om det moderna Sydafrika, som skildrar en vit sydafrikansk familjs förfall mot bakgrund av det sydafrikanska samhällets förvandling från 1986 till 2018. Damien Galgut belönades med Bookerpriset 2021, den tredje sydafrikanen att ta emot litteraturpriset efter Nadine Gordimer (1974) och J.M. Coetzee (1983 och 1999).

Romanen är en stark läsupplevelse, den rymmer ironi, värme och en sorgsen känsla över allt som är fel och går fel, i landet och i familjen Swart. Karaktärerna beskrivs med satir, bitskhet, smärta, övertydlighet men också klarsyn. Den ger mig som läsare inblick i ett förlegat samhällssystem med religiösa inslag samt tron på  tecken, förebud och onda omen (s138).

Den "allvetande berättaren" låter oss följa vardagslivet för fyra av fem familjemedlemmar. Föräldrarna MA och PA, samt barnen Astrid och Anton är ledande i var sitt kapitel. Amor, den yngsta dottern, har inget eget kapitel, men det är hon som sammanbinder berättelsen. Att hon saknar eget kapitel förstärker Amors egen tanke på sig själv, vilket är tydligt på s73: Amor beundrar sin bror och tänker; "Det måse vara underbart att vara man". Hon är van vid att bli behandlad som en suddig fläck i utkanten av allas synfält. Efter moderns död och upp i vuxen ålder, lever Amor sitt liv i en självvald periferi, långt ifrån den övriga familjen. Hon kommer hem endast när familjen drabbas av sorg, för att delta i begravningarna, men också för att fortsätta sin kamp framåt, kampen om ett löfte som hon anser måste infrias. 

Omslagsbilden gav mig intrycket att handlingen rör ett barn och ja, Amor är barnet, tänker jag.

Titeln: Löftet handlar om något som gick emot apartheidreglerna, att svarta inte får äga hus eller mark. När löftet ges är Amor för liten för att känna till de regler, som gör att fadern inte kan låta deras hemhjälp Salome få äga huset där hon bor. Under tiden som romanen fortskrider färändras samhället och lagarna. Det gamla vittrar sönder och det nya byggs upp, dock inte alltid med framgång. 

När Amor äntligen kan uppfylla moderns löfte till Salome, är det kanske för sent. Mark som kolonisatörer i en annan tid, med andra lagar, tagit från ursprungsbefolkningen, kan inte "ges" tillbaka. Det som rättmätigt tillhört folket, kan inte ges som en gåva. 

Språket: Lättläst med ett bra flöde. Vackert, bildrikt och kraftfullt. Författaren använder en annorlunda och fascinerande struktur. 

Meningar jag särskilt fäste mig vid: s248) Om minnet: Märkligt hur slumpmässiga individer dröjer sig kvar i minnet, som en dov meningsbärande puls i ens tankar...s252) Stjärnorna spirar i mörkret som blommor i sin djupa, svarta bädd. s258) Om solen och jorden: Hur står du ut du uråldriga gamla hagga, med att ge exakt samma föreställning om och om igen...? dag för dag!

Möter berättelsen mitt liv: Här vill jag citera författaren Göran Tunström: När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

LÖFTET  är en av 55 böcker i Akademibokhandelns LÅNA & LÄS-koncept 22-23!

//Eveline

Nu har startskottet gått för nya året av LÅNA & LÄS - Akademibokhandelns populära sätt att stimulera läsandet. På Vängåvans bokhandel med Lennart Bergström som engagerad arrangör, blev upptaktskvällen mycket intressant och trevlig för medlemmarna i Akademibokhandelns Vänner. Kvällens boktipsare eller "lektörer" enligt Lennart, var Monica Gullmar, Lotten Glans (lottens bokblogg), Maud Granholm (basilicablogg) och Eveline Santner (evelines-lasecirkel.com). 15 nya böcker av de 55 i Låna & Läs-katalogen presenterades. Monica Gullmar som i många år varit bokhandelns mesta "lektör", hade som vanligt många fina bokförslag.

Monicas tips: Koryféerna av Lena Andersson; Vattnets sötma av Nathan Harris; Bokälskare av Emily Henry; Ambassadören på Portland Place av Denize Karabuda; Nord av Katarina Ekstedt & Anna Winberg Sääf; Drömmar till salu av Ada Wester

Lottens tips: Lektioner i kemi av Bonnie Garmus; Skilsmässan av Moa Herngren; Slutet blir vår början av Chris Whitaker

Mauds tips: Morden i Great Diddling av Katarina Bivald; Där vassen viker av Linda Edgarsson; Malma station av Alex Schulman

Evelines tips: Löftet av Damon Galgut; Profeten och Idioten av Jonas Jonasson; Min skolfröken skall vara ett frimärke av Björn Ranelid; 

Kvällen avslutades med kaffe och kaka som arrangeras av "Fru bokhandlare" Ewa Bång Bergström med personal.

En trevlig kväll i litteraturens anda!

//Eveline

Mina närmaste grannar är inte lättskrämda. De har inga bekymmer, blir inte förälskade, biter inte på naglarna, tror inte på slumpen, avger inga löften, för inte oväsen, är inte med i Försäkringskassan, gråter inte, letar inte efter nycklarna, glasögonen, fjärrkontrollen, barnen, lyckan. Så börjar romanen om Violette Toussaint, som bor och lever ett stillsamt liv som kyrkogårdsväktare, i en liten by i Bourgogne. En intressant inledning och redan på s45) finns exempel på huvudkaraktärens livsfilosofi: Efter att grindarna stängts tillhör tiden mig. Det är en lyx att vara ägare till sin egen tid. Det kanske är den stösta lyx en människa kan unna sig. 

Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin

Översättare: Sara Gordan

Detta är en berättelse full av känslor, mystik, magi och livets alla bottnar. Författaren höjer skickligt spänningen genom att låta många livsskeenden korsa varandra varierat i tid, vilket påverkar karaktärernas liv och val. Här finns lycka, lidande, passion, kärlek, hat, försoning, förlåtelse, likgiltighet och hämnd. Det handlar om att stå till svars för det vi gör och att ta konsekvenserna. Kanske är livet som i romanen, att om vi visste vad våra val skulle få för konsekvenser, skulle vi lamslås av oföretagsamhet och rädsla. Kanske det också är så att allt är möjligt som på s129; att vem som helst kunde skaffa sig ett nytt liv, att vem som helst kunde dyka upp i ett liv och försvinna i ett annat. Här eller någon annanstans kunde vem som helst återskapa sig själv, göra om allting. En svindlande, lockande och skrämmande tanke. 

Berättelsen är mörk men också förtrolig och glimmar då och då till med något lättsamt, som den befriande beskrivningen av ett skratt på s344) Det är som bubblor av mild galenskap, bubblor av glädje som stiger i halsen, smeker min mun, får min mage att skaka av jubel och gör att jag exploderar av skratt. 

Starkt kapitel 27, om analfabetism och Boschermetoden - metoden som på ett enkelt och lättsamt sätt lär barn och vuxna att förstå bokstävernas betydelse för att kunna lära sig att läsa. 

Språket: Redan från första sidan fängslas jag av det vackra, lugna språkbruket. Här finns ett flöde, där versen i varje kapitels början, leder läsaren vidare i romanens alla vindlingar. Exempel s31) Det kommer alltid att saknas någon, som kan få mitt liv att le - du! s44) Att tala om dig är att få dig att finnas, att inget säga skulle vara att glömma dig. 

Jag tycker om nyordsbildningar, som betåranden s222) = ordet binder samman melankoli, skuld, sorg, framsteg och motgångar. Allt som stör och hindrar oss från att gå vidare i livet. 

Titel och omslagsbild: Titeln speglar innehållet väl och återfinns på s428) Till sist gav jag färskt vatten till blommorna. Omslagsbilden ser ut att vara Blomman för Dagen - symbolik för berättelsen. Även murgrönan s429 är symbolik: Så fort tankarna drar dig mot mörkret, ta din sekatör och klipp ner olyckan. 

I romanen finns namn, platser och litteratur som inspirerar mig att söka och läsa mer. Camille Claudel fransk skulptör och grafiker. Om henne har Anne Delbée skrivit romanen En kvinna . Brancion-en-Chalon byn där kyrkogården ligger. Ciderhusreglerna av John Irving den enda boken Violette äger och läser om och om igen. Den står även i min bokhylla och bör läsas om. Tjugofyra timmar av en kvinnas liv av Stefan Zweig (utkommer i nyutgåva 31 maj 2026).

Jag läser berättelsen med en varm känsla för alla karaktärer med sina goda och mindre goda personliga egenskaper, så som människan är beskaffad. Författaren har lyckats mycket väl med att dölja hemligheter, fram till det överraskande slutet. 

Möter något i berättelsen mitt liv: Min fars morfar var dödgrävare och min far var som pojke med honom ibland på kyrkogården, fast han tyckte det var både spännande och skrämmande.

En bok jag gärna rekommenderar andra att läsa.

//Eveline

Jag är så förtjust i denna lilla sentensalmanacka, som jag köpte ur Vängåvans Bokhandels BRIS-låda sommaren 2021. Att varje dag läsa några kloka rader inskickade av allmänheten till Sveriges Radio 1973, i syfte att skapa en almanacka med livsfilosofi för varje dag. Underbar!

 av Gerd Einerstam Ingrid Hjort av Ornäs

Varje månad inleds Till Bokmalin med "Månadens brev" från en läsare. I augusti månadsbrev citerar brevskriverskan den finländske filosofen och estetikern Hans Ruin: En bok som är något värd skall, bäst det är, falla ner i vårt knä och tvinga oss att avbryta och pausera - inte av förströddhet utan av ett behov att vila i det som kommit över oss och samtidigt i lycklig känsla av att boken väntar på oss och att den tid vi får vara i dess trollkrets fölrlänges.

Den sortens "pausering" känner jag också behov av, när jag läser en berättelse som berör mig och  stannar kvar.

//Eveline

För en tid sedan såg jag en film med titeln The Professor and the Madman (2019) en verklighetsbaserad film om professor James Murray (Mel Gibson) som 1857 tog sig an det ambitiösa projektet att sätta ihop ett lexikon över det engelska språket. Under arbetet fick professorn under en tid oväntad hjälp från den mentalsjuke doktor William Minor (Sean Penn). Resultatet blev The Oxford English Dictionary. 1928 blev första upplagan klar, 1989 den andra och den tredje är på gång. Spännande för en ordnörd!

Jonas Jonassons bok ska inte jämföras med filmen, men samspelet mellan "profeten och idioten" kanske inte är så långt ifrån samspelet mellan "professorn och idioten". Så tänkte jag när jag började läsa, men ganska snart såg jag att dessa två par låg långt ifrån varandra! Intressant att fundera över vad som lockar att välja en bok, i detta fall lockades jag av titeln. 

             

Besök på Elin Wägners Lilla Björka, Bergs socken, Småland juli 2022

Under våren har jag med stort intresse och lust läst Den besvärliga Elin Wägner, en biografi av Ulrika Knutson. Jag har en tid haft tanken att besöka Lilla Björka, vid mitt nästa besök i Växjö. Att läsa om Elin Wägners liv och gärningar var mycket berikande inför besöket. Läs gärna mina tankar om boken i min blogg: evelines-lasecirkel.com.

Så blev det äntligen av! Måndagen den 4 juli 2022, besökte jag och min svägerska Lena, Elin Wägners hem Lilla Björka i Berg, några mil norr om Växjö. I en informationsbroschyr beskrivs Elin Wägner som journalist, författare, feminist, fredsaktivist, miljökämpe och civilisationskritiker. Och ja, hela hennes charmiga hem vittnade om ett starkt engagemang för alla dessa stora frågor.

Välkommen till Elin Wägners Lilla Björka, står det på informationsbroschyren. Huset är ritat av arkitekt Carl Bergsten informerar guiden, som inlevelsefullt och kunnigt berättade om huset och hur Elin wägner hade disponerat alla rum. En märklig känsla infann sig när jag/vi steg in i vindfånget. Det var något speciellt med luften i huset, som att ja, i detta hus skulle jag/vi kunna trivas och känna harmoni. I broschyren står det att huset återställts som det såg ut ”på Elins tid”, vilket både märktes och kändes i interiören och atmosfären.

På nedervåningen finns kök, matrum, skänkrum och pigkammare, där Linnéa Johansson, Elins trotjänarinna, huserade. Hon hjälpte även till med att fostra Elins bror Harald Wägners son Vanni (Harald Giovanni Wägner), halvbror till Ria Wägner.

Vardagsrummets atmosfär av kulturhistoria kändes påtagligt. Byborna hade tyckt att det var märkligt med det silverfärgade innertaket samt att väggar och inredning var så mörka! Det var tillåtet att sätta sig i Elins skrivbordsstol framför den gamla skrivmaskinen av märket Corona (en sällsam känsla på flera sätt! ). Jag tänker på utvecklingen från den mekaniska skrivmaskinen ”Halda Grön” (som jag lärde mig att skriva på)  till dagens elektroniska tekniker. Jag vill tro att Elin Wägner hade välkomnat denna utveckling, även om hon var emot mycket annat i den framväxande moderna samtiden.

I den röda soffan, samlade Elin sina vänner och diskuterade ”levnadsstandard” eller med dagens språkbruk ”livskvalitet”, enligt ett särtryck ur boken Väckarklocka. Det var även här tillåtet att sätta sig i soffan, vilket jag bara måste och försöka ”känna in” vingslagen från Tidevarvs-Fogelstadsgruppens tid. Enligt guiden är soffan den ursrungliga, dock har tyget bytts ut.

En trappa upp finns arbetsrum, sovrum samt ett rum med bilder på alla Elin Wägner-sällskapets ”Väckarklockor” sedan 1993. På den stora byrån (efter Elin Wägners mor) står familjefotografier på rad. Guiden berättade att Elin gärna kopplade av en stund vid knyppeldynan invid det lilla fönstret. Den blå sammetsklänningen är en kopia av klänningen som Elin bar vid sitt inträde i Svenska Akademien 1944 (året jag föddes!). Från balkongen skymtas stigen till skrivarstugan.

Elins skrivarstuga, ritad av Simon Gate. Ännu en magisk känsla infann sig, när jag gick in i skrivarstugan, där många av Elin Wägners texter tillkommit. I fönstret hänger lappar med årtal och uppgifter av Elins hela författarskap.Först trodde jag att det var skrivarprocessens komihåg-lappar, så som nutidens författare använder post-it-lappar.  Att även här få sitta på Elin Wägners stol intill hennes skrivbord, kändes enormt extraordinärt.

Elin Wägners liv och gärningar visas i korthet på fem stora affischer i intilliggande ”Stallet”.

Liv     Feminist     Miljöaktivist     Pacifist     Verk

Statyn ”Pissed Elin” 2017 vid Växjösjön. Ett märkligt namn på en staty av en mycket betydande kvinna, författare och förebild, som starkt verkat för kvinnors rösträtt, en miljö- och fredsaktivist. Statyn och namnet är konstnären Sara Möllers tolkning av Elin Wägners revolutionära bok Väckarklocka från 1941. På stenar finns skyltar med orden: Skulpturen kan liknas vid ett feministiskt ekosysem som lyser klart i den svartaste natten och förhoppningvis ger ringar på vattnet:

Lätta på trycket. Låt orden flöda. Tänk längre, människa. Väx upp.

VAKNA det ringer förr som nu i Wägners väckarklocka.

Länk till: Lilla Björka www.lilla.bjorka.se; Elin Wägner-sällskapet www.elinwagner.se

Ett minnesvärt besök i en rikt kulturhistorisk miljö av Elin Wägner-sällskapet. Ett besök rekommenderas!

/Eveline Santner, Sundsvall i juli 2022

Jag läste denna fascinerande biografi inför min resa till Växjö och besök på Elin Wägners "Lilla Björka" i Berg (se här). Författaren fångade mitt hela intresse i sin väldokumenterade bok, med gedigen research som grund för biografin. Jag citerar Ulrika Knutson från baksidestexten: Hon är värd respekt för så mycket, sin disciplin, sin produktivitet, sin skärpa och sitt allvar. ..... Vi behöver henne. Detta omdöme tycker jag även passar in på författaren själv. Ulrika Knutson har skrivit fler böcker om starka kvinnor bl.a. Tidevarvets kvinnor och antologin med texter av Emilia Fogelklou och det gör hon med största trovärdighet och stor inspiration för mig som läsare. 

Den besvärliga E.W.   av  Ulrika Knutson

Bildningsresa kallar jag dessa fantastiskt intressanta historiska skildringar. Att vi nu har glädjen att få läsa mer om modiga, starka, kompetenta och tongivande kvinnor i historien, är tack vare dagens modiga, starka, kompetenta och tongivande kvinnor. Kvinnor som jag lägger till min lista som förebilder! Tack för att ni orkar gräva fram och belysa från igår, det vi behöver veta idag, för att forma morgondagen!

I sitt förord söker Ulrika Knutson efter Elin Wägners grav på Norra kyrkogården i Lund. Hon hittar den först efter flera rundvandringar, halvt dold av två barrbuskar. Som Elin Wägner i verkligheten? Författaren beskriver Elin som en hemlig, skygg, iakttagande och otillgänglig person men också frispråkig och öppenhjärtlig. En intressant personlighet sålunda. 

Så får läsaren följa Elin Wägner från barn- och ungdomstiden i Småland och Skåne, till vuxenlivet i Stockholm som journalist, författare, debattör, feminist, civilisationskritiker, miljö-, freds- och rösträttsaktivist. s69) När Elin Wägner väl gått med i kampen för rösträtt, blev hon närmast militant. 350.000 namnunderskrifter var inte nog.

För pengarna hon fått av Samfundet de Nios stora pris 1923 samt för ny upplaga av romanen Åsa-Hanna mm, köpte hon en bit mark "sin fårahage" i Bergs socken, Småland. Hon lät bygga Lilla Björka, ritad av arkitekt Carl Bergsten. Först som sommarbostad men från 1930-talet levde hon där resten av sitt liv. På tomten lät hon också bygga en skrivarstuga, ritad av glaskonstnären Simon Gate. 

Elin Wägner var under åren 1910-22 gift med John Landquist, litteraturkritiker samt professor i pedagogik och psykolog. Efter skilsmässan förblev de vänner och hade stort utbyte av varandras proffessioner. Elin Wägner levde ensam även om kärlekar fanns, bl.a. Sigfrid Siwertz,  författare även han.  

Det finns många betydande personer omskrivna i biografin, vilka alla förtjänar en egen tid. Jag tar endast upp två kvinnor, som Ulrika Knutson lyfter fram genom deras stora betydelse för Elin Wägner i vardagen. Linnea Johansson (jämnårig med Elin), hushållerska på Lilla Björka och trotjänarinna. Hon var viktig, närmast livsviktig för Elin, även för Vanni, Elins brorson, som växte upp på Lilla Björka. Flory Gate (22 år yngre än Elin), konstnär, fredsaktivist och lantbrukare, blev Elins stora stöd under många år. Hon hjälpte Elin med renskrivning och på s 373 framställer Ulrika Knutson förhållandet så fint: Ofta tackar Elin för "denna ömma och förnuftiga dotter som hon fullväxt fått till skänks av livet"!

Ulrika Knutsons biografi innehåller många betydande världshändelser, som Elin Wägner engagerade sig i. Framför allt tiden före 2:a världskriget och Hitler-Tysklands annektering av Österrike, s.k. Anschluss 1938, s335-343 var speciellt intressant att läsa för mig. 

Tänkvärd mening s342): 1938 överväger Elin Wägner att emigrera till Kanada: Bakgrunden för mig är inte bara Hitler utan min vantrivsel i det nuvarande samhällssystemet och min känsla av att jag varken behövs här eller kan uträtta något. Jag ville hellre sätta potatis i nedan och ärter i ny och dessemellan skriva om hur det är.

Av Elin Wägner har jag läst Pennskaftet, Norrtullsligan och börjat på romanen Åsa-Hanna. Därefter ska jag ta mig an Väckarklockan . 

Ur Pennskaftet: Jag skriver för att leva och jag lever för att bli klok och kanske en gång kunna författa!

Avslut: När jag tänker på hur engagerad Elin Wägner var i miljöfrågor redan på 1940-talet, så borde vi ha kommit längre än vad vi gjort för att rädda vår planet, om hon hade blivit lyssnad till! Ulrika Knutsons biografi är välskriven, intressant och bildande. LÄS DEN!

Något som möter mitt liv: Jo, jag tackar också för "min ömma och förnuftiga dotter, som jag fullväxt fått till skänks av livet"!

//Eveline

Titlar är viktiga vid val av bok och den här titeln lockade mig verkligen. Baksidestexten av författaren är utmanande: "Den här boken kommer troligtvis att förolämpa nästan alla som någon gång klivit över tröskeln till en bokhandel." 

Baksidestext: "Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel är din oumbärliga guide till den lokala bokhandelns flora och fauna. Shaun Bythell introducerar de olika typer som tillsammans utgör en del i en av de roligaste och elakaste böcker om böcker, bokköpare och livet i en bokhandel, som du någonsin kommer att läsa." 

Om författaren på insidan av boken: "Shaun Bythell driver sedan 2001 antikvariatet The Bookshop i skotska Wigtown. De är med lika delar passion, förtvivlan inför bokbranschens framtid och ett dåligt humör, som han under två decennier tagit sig an arbetet att bemöta förvirrade kunder och sur personal med såväl ömhet som hån. 

Så ja, jag blev nyfiken på bokläsarsläktet, enligt föfattaren indelad i 7+1 varianter: 1.Peritus(experter); 2.Familia Juvenis(barnfamiljer); 3.Homo qui maleficas amat(ockultister); 4.Homo qui desidet(dagdrivare); 5.Senex cum barba(skäggiga pensionärer); 6.Viator non Tacitus(inte så värst tysta resenärer); 7.Parentum historiae studiosus(släkthistoriker) + 8.Operarii(personal)!

Som själv pensionär, dock icke skäggig (?) känner jag igen mig något i stycket om inomhuskvinnan  på s 81). Hon svävar drömmande omkring bland alla titlarna och hennes inressen är en nypa Bloomsbury (särskilt Virgina Woolf) och en aning systrarna Mitford. 

Shaun generaliserar vilt bland sina stamkunder och delar med sig av allsköns anekdoter och historier från sin tid som andrahandsböckerförsäljare (puh)! Med sina 125 sidor på ett lättsamt språk, är boken snart läst, utan större reflektioner över om författarens karaktäristiska analyser stämmer med mina. 

Översättare: Joachim Retzlaff

En underhållande läsning så här i den lättsammanste av våra årstider - TREVLIG SOMMAR!

//Eveline

Katarina Vikström är journalist och författare, verksam i Sundsvall. Jag läser alltid med stort intresse hennes aktuella personliga krönikor och vardagsnära artiklar i lokala Sundsvalls Tidning. Hon har givit ut ett antal krönikesamlingar, varav denna är en från 2016. Titeln Ömtåligt gods och omslagsbilden talade till mig, "låna & läs mig", när jag en dag botaniserade på vårt fina stadsbibliotek i Kulturmagasinet, Sundsvall.  

132 sidor och 61 krönikor om livet, människors livsvillkor, val, händelser, allt som livet bjuder oss på och kräver av oss. Jag läser några betraktelser i taget och känner igen mig i Katarina Vikströms tankar. Våra liv och strävan om vårt eget, våra kära och nära både liknar varandra och skiljer sig åt. Att lyfta fram några krönikor är nästan omöjligt, men En liten histora om en stor ung man på s25) fastnar extra mycket och sitter kvar.

Jag instämmer helt med baksidestextens sista mening: Katarina Vikströms texter är tankeväckande, underhållande och djupt mänskliga. 

Titel och omslagsbild stämmer mycket väl med innehållet - för vad är ömtåligt gods, om inte vi människor?

Avslut: jag ska absolut läsa mer av hennes krönikor i Hanteras varsamt samt romanen Underlandet tur och retur, berättelsen om Alice med verklighetsbakgrund. Och ser fram till nya aktuella krönikor i ST.

//Eveline

I Babel den 3 april 2022 fängslades jag av Jessica Gedins introduktion av boken Närheten och författaren Katie Kitamura. 

I Katie Kitamuras roman är språket huvudtemat. Det handlar om en tolk som bokstavligen faller mellan språken. En tolk måste arbeta med exakthet i språket men också lyssna vad som sägs mellan raderna. Att ord är makt kommer fram tydligt i berättelsen. När huvudkaraktären tolkar i en mycket spänd process vid domstolen i Haag, vibrerar sidorna av den spänning som uppstår mellan den åtalade och tolken. 

...forts följer