VILKEN ÄRA - STORT TACK! Jag har utnämnts till SUNDSVALLS LÄSFRÄMJARE för 2024-2025 av Sundsvalls stadsbibliotek efter nominering av bl.a. Frida Stéenhoff-sällskapet i Sundsvall. Jag är hedrad, stolt och glad åt detta fina epitet, som jag nu har under två års tid. Mitt under min 80-åriga födelsedagsfest hemma hos mina kära Katarina & Henrik, kom tre representanter från Sundsvalls stadsbibliotek, Sofia Weiss, Sandra Levin och Andreas Ignell, med denna fantastiska och hedrande utmärkelse, i form av en vandringsstaty, diplom och blommor. 

Juryns motivering: Genom sin nyfikenhet och generositet sprider Eveline Santner läslust till många Sundsvallsbor, både gamla som unga. Hon värnar om bibliotek och böcker och lyckas inspirera till samtal om litteratur på många olika plattformar, såsom sociala medier, läxhjälp, högläsningar och inte minst genom sina mycket omtyckta bokcirklar. Eveline har en förmåga att knyta ihop olika kulturuttryck med varandra och därigenom visa vägen till nya spännande läsupplevelser. Via sin plats i styrelsen för den litterära föreningen Frida Stéenhoff-sällskapet bidrar hon till kunskap och att visa hur texter från förr i allra högsta grad är aktuella i dagens samhälle.

När motiveringen lästes upp, blev jag så överraskad och tänkte: GÖR JAG ALLT DETTA? Jag blev såklart både berörd och stolt! 

Jag har alltid lust att prata böcker och nu kommer det att bli ännu mer. Mina barnbarn kommer hädanefter bara att få böcker i sina paket av farmor. Det gäller alla jag har äran att gratulera. Det är ett roligt ansvar som Sundsvalls läsfrämjare! 

Andreas Ignell filmade överlämningen av utmärkelsen och här är klippet:  https://youtu.be/ik0oCahHdYQ För mig betyder det mycket att kunna se, lyssna och återuppleva känslan från denna synnerligen extraordinära dag <3

//Eveline

TACK OCKSÅ till nedanstående nomineringsröster på Facebook och till övriga följare som "gillat" förslaget:

Gunilla Jonasson: En självklar s k läsfrämjare är utan tvekan Eveline Santner. Hon brinner bokstavligen för litteraturen och böcker har en stor plats och betydelse i hennes liv. Ett livselixir! HenneS bokcirklar är mycket uppskattade och därför återkommande. Finns ingen annan kulturpersonlighet att nominera när det gäller läsglädje. 

Eva Arrander. Även jag håller med om Eveline Santner! Vilken geist och vilket engagemang och vilken kärlek till och tro på litteraturen!

Berth Henriksson: Eveline är den första jag kom att tänka på.

Cecilia Cecilia (Pettersson): Ja, instämmer med er andra, Eveline Santner så klart!

Ellinor Lundhall Eriksson: Eveline, Eveline!!

Marianne Staaf-Gälldin: Håller med till 100%. Heja dig, Eveline Santner!

Jag älskar böcker <3

Scen Sundsvalls bokklubb träffades måndag 3 juni i ett efter-teater-samtal, där vi samtalade om Västerbottensteaterns föreställning av Vajlett och Rut, som även innehöll delar av Karin Alfredssons andra bok i Granträskåsens trilogi, den om Roger och Rebecka. Vi jämförde föreställningen med boken - se sammandrag av boksamtalet 27 maj. 

Vajlett och Rut Roger och Rebecka   Teaterns Vajlett och Rut  (Foto: Patrick Degerman)

Vi var alla ganska tagna av det fantastiska skådespeleriet. De fyra skådespelarna gestaltade byns 18 karaktärer, alla med sina tydliga egenheter. Med snabba byten i kläder och förändrade röstlägen spelade de församlingsäldste, nyfikna och skvallrande grannfruar, smygsupande gubbar, förskräckta barn, folkskollärare samt småskollärarinnan och postfröken - de två älskande kvinnorna. 

För vår del menar vi att det var en fördel att ha läst boken innan. Men även de i publiken som inte gjort det, följde med bra och hade behållning av föreställningen. Budskapet, hur svårt det var att få följa och visa sina känslor, när det var för samma kön, var tydligt. 

Vi frågade Västerbottensteatern i ett mejl, hur det kom sig att de valt att spela detta och just nu och fick följande svar: för att Karin Alfredssons böcker handlar om starka kvinnor och att det handlar om hur det var och fortfarande är i Västerbotten. Ett frireligiöst bälte som präglar hur vi är som västerbottningar.

Avslut: Scen Sundsvalls bokklubb har även denna gång haft stor glädje och berikats av konceptet - "läsa-samtala-se/uppleva-eftersamtal"!

//Eveline

Inför kvällens teaterföreställning på Opalen i Kvissleby av Västerbottensteaterns uppsättning av Vajlett och Rut, föreläste Karin Alfredsson, författare till romantrilogin om Vajlett och Rut, i programsalen på Kulturmagasinet i Sundsvall. Andreas Ignell, bibliotekskommunikatör på stadsbiblioteket, Sundsvall hälsade välkommen.

Karin Alfredsson berättade att hon burit med sig historien om  Vajlett och Rut , småskollärarinnan och postfröken och den pingstvänsdominerade byn Granträskåsen i många år. Hon är född och uppvuxen i Lycksele och delar av hennes släkt är frikyrklig, sedan generationer tillbaka. Hon hade också barndomsvänner som var med i pingstkyrkan och levt under "helveteshotet". Karin Alfredssons far var byfolkskollärare i början av 1950-talet, så hon har ärvt hans berättelser, säger hon. 

Karin Alfredsson är en av vår tids största kvinnorättsförfattare. Hon har varit verksam som journalist i drygt 50 år på tidningar och SVT. Hon började sin yrkesbana på Aftonbladet på 1970-talet. Det var inte så många kvinnor på redaktionen då. De som fanns gick samman för att få förändringar till stånd i den mansdominerade journalistvärlden. Hon säger vidare att hon alltid känt att hon vill "göra skillnad" med sina texter och försöka förändra världen lite. Hon skriver reportage, deckare, spänningsromaner, idéromaner, dokumentär thriller, kriminalromaner och relationsromaner. Karin A bokdebuterade 1979 med Den man älskar agar man?, den första debattboken i Sverige om mäns våld mot kvinnor. 

På bokklubbens fråga vem hon skriver för, svarar Karin A: Jag har alltid arbetat med fokus på kvinnors villkor i världen, deras hälsa och sexualitet. De ska känna igen sin egen historia. Karin Alfredssons drivkraft är att berätta sanna historier som är viktiga. 

Jag ska fortsätta läsa del 2 Roger och Rebecka samt del 3 Valentin och Ketty. Vill ju veta hur det går för Vajlett och Rut och deras kärlek.

Kvällen innan föreläsningen mötte jag Karin Alfredsson vid tågstationen och vi hade ett synnerligen trevligt samtal under en god middag på hotellet. Det samtalet tackar jag för! //Eveline

Jag fått en ny favoritförfattare! 

Scen Sundsvalls bokklubb har inför Västerbottensteaterns riksföreställning Vajlett & Rut, den 30 maj på Opalen i Kvissleby läst romanen med samma namn av Karin Alfredsson. En relationsroman i tre delar, om två kvinnor, småskollärarinnan Vajlett och postfröken Rut, skolstyrelsens ordförande och Ebeneser församlingens starke man Adalbert mfl, i Västerbottens inland i mitten av förra seklet. En förbjuden kärlekshistoria i en by, med starka religiösa traditioner i en tid då det moderna svenska samhället börjar växa fram. Om hur det var, och är att tvingas bryta mot normen för att vara sann mot sig själv. Vajlett och Rut är del 1 av Karin Alfredssons Granträskåsentrilogi, Roger och Rebecka del 2 och Valentin och Ketty del 3.

Upplägget i Scen Sundsvalls bokklubb är; samtal om boken 27/5, se föreställningen 30/5, efterteater-samtal 3/6, då vi jämför våra upplevelser och intryck av bok - skådespel.

Vad berörde mest under läsningen: Många kände igen de religiösa inslagen, frälsningstälten (t.ex. väckelsepredikanten Målle Lindberg), den skarpa gränsen mellan de som var frälsta och övriga bybor, klasskillnaden, bymentaliteten, skolmiljön, karaktärerna bl.a. Adalbert, byns starke man, vaktmästaren mfl. Vajletts lärarinneroll berör - att vilja göra gott för eleverna, få in lite moderna metoder och inte följa gamla traditioner bara för att inte våga prova nytt. Övriga starka kvinnor i byn, Agda, Astrid, Hulda mfl, i begränsad tillvaro underdåniga sina män. Männens överordning endera med Guds och Jesus inflytande, eller med alkoholens, starka drivkrafter då som nu. Helbrägdagörelsen att med böner driva ut Lars-Bertils barnförlamning. Astrids kamp med mannens psykiska sjukdom, som hon inte ville skulle komma ut på byn. Men också vardagskärleken och byns starka sammanhållning gentemot staden, känns igen. Kvinnornas gemensamma uppslutning kring gatubelysningen = trygghetstänk! Och såklart byns postfröken, Rut Westin, som hade mod att gå sin egen väg. 

Miljö: s)92 stark frikyrklig miljö t.ex. kvinnornas hårfråga; s93)syslöjd = brott mot Kristus naturliga ordning att pojkar tränas i kvinnogöromål; 

Tid: 1950-tal. Från 1944 var homosexualitet inget brott längre, men sådan kärlek ansågs onaturlig och sjuk och måste förbli hemlig. s234) socker är inte dyrt, men nyttigt!

Vilka tankar väcker romanen:Berättelsen är starlt beräramde, fängslande och verklighetsbaserad. Den belyser dåtidens tabun kring homosexualitet, som en mentalsjukdom. Utanförskapet var stor för ensamstående yrkesarbetande kvinnor, med styrka att bana sig väg i ett mansdominerat och religiöst samhälle. Den nyinflyttade skolfröken, som kom till sin första arbetsplats efter lärarinnaseminariet var ensam, med endast sin gamla seminarielärarinna Beda, som vägledare, och det brevledes. Men tack vare de täta breven från Beda, träffades skolfröken Vajlett och postfröken Rut och något 'härligt men onaturligt' uppstod mellan dem. Författaren skildrar människorna med fler nyanser, vilket är fint att läsa.

Vi jämförde praktiskt lärande på 1900-talet med digitalt lärande på 2000-talet. Och diskuterade dåtidens skolsystem med straff och belöning på s134-135, med nutidens 'förstärkning' i stället för belöning. Synsättet att vänsterhänta skulle tränas till att bli högerhänta fanns till sent 1960-tal. Idag firas 13 augusti som Vänsterhäntas dag.

Språket: välskrivet och lättläst med intressanta detaljer; passande för tiden t.ex. Du och Dina med stora bokstäver i brev; korta kapitel som stimulerar att läsa bara lite till; trevligt med en ordlista till Västerbottniska uttryck s294; 

Humor: Sverkers uttryck s198) om tre sorters 'fögel'; s255-256 om Sune-hund-lärarinna;

Titel/Omslagsbild: visar exakt vad boken handlar om - två kvinnor Vajlett och Rut.

Favoritmening/stycke: s203) Bikarbonat och abborrar delar man väl inte med vem som helst - svartsjukeyttring! s206) Om hur Vajletts kropp svarar på Ruts beröring;  s207) skamkänslan över det hemska, äckliga och avskyvärda. Kapitel 44 och 49) Fint och sinnligt skildrat. s273) Människor måste få behålla sina hemligheter. Vad det än gäller, undrade vi?

Recensioner: VK/Lena Kjersén Edman Detta är en stillsam men intensiv berättelse. Jag läser med rörelse och önskar huvudpersonerna allt gott. Det kommer att bli givande samtal i bokcirklar, där deltagarna läser boken. Särskilt i Västerbotten.

Västmanbok Uppskattar porträtten av kvinnorna, men läser gärna om Vajletts relation till sina elever och hennes funderingar kring deras behov - utbildning och annat. En stark och ärlig berättelse. Rekommenderas varmt.

DN/Lotta Olsson (låst artikel) Karin Alfredsson har i sina senaste böcker skrivit begåvade relationsromaner. 

Lektörsomdöme/Elisabeth Brännström: Kvinnorna kämpar med sina heta känslor för varandra. Om förhållandet avslöjas kommer de att uteslutas ur bygemenskapen, där de gudsnådeliga styr över människors liv och känslor. Känslorna måste tyglas och byskvallret hållas i schack. Livfullt och välskrivet!

Avslut: En bok att rekommendera även ungdomar att läsa! Ett fint skildrat tidsdokument!

//Eveline

Enligt förlaget är Ultraromance ett avslöjande porträtt av den samtida Rivieran, baserad på lyxskildringar i böcker som Gruppen och tv-serier som The White Lotus. Författarparet Double Lindahl har under flera år gjort research av otillgängliga, kändistäta lyxmiljöer i Frankrike och Italien. Boken för tankarna till klassiker som Bonjour Tristess av Francoise Sagan, Breakfast at Tiffany´s  av Truman Capote och Kärlek i Europa av Birgitta Stenberg. En förförisk lättläst roman som tar oss med på en helt unik resa in i senkapitalismens bisarra, 5-stjärniga hjärta - och ställer avgörande frågor om den moderna människans drömmar och drivkrafter. 

Double Lindahl utforskar jakten på den "Europeiska drömmen". Det väckte min nyfikenhet - Vad är den "Europeiska drömmen"?  

Ultraromance     av     Double Lindahl (Josefine och Axel Lindahl) 

Handlingen: Två väninnor Sasha och Chiara lever dagdrivar- och lyxliv på randen till avgrunden, där allt går ut på att vinna eller försvinna. Sasha studerar psykologi och har en uppsats att skriva, som hon helt lägger åt sidan, när hon träffar den franske kocken Simone. Sashas liv tar en helt annan vändning, nivån höjs avsevärt i ett liv där kropp och utseende är viktigast - hon både hittar och förlorar sig själv, i livet mellan dröm och verklighet.  

Ultraromance är en roman om kärlek, passion och relationer. Framtoningen är direkt och övertydlig, från intensiva och passionerade förhållanden till komplicerade relationer. När drivkraften är lust utan kärlek, blir det en resa fylld av emotionella berg- och dalbanor. Överklassens dekadenta liv mellan lyxhotell, privata fester i exklusiva villor med människor som tror sig vara utvalda att leva exklusivt, suga ut, utnyttja, förföra, förnedra och förgöra varandra. Allt i ett lyxskimmer och med uppräkningar av orgier i pengar, mat, drycker, kläder, smycken, lyxvåningar, lyxhotell, droger, alkohol, sex, grovt sex och "sex som en drog". Ett liv i ultralyx ut på yttersta grenen, med människors desperata försök att ha lite kul på vägen till undergången!

Double Lindahl sparar inte på att ge läsaren en rejäl tilltagen bild av att märkesvaror är viktigt, för att höra till innefolket. Det droppas namn på familjer med gamla anor som Roux, innefolk som Berlusconi, inneställen som PA&Co, designmöbler Minotti, smink som Mercier, kläder Miu miu, Versace mfl och Graff, världens dyraste armandsur. När berättelsen även flödar över av frukostarnas innehåll samt gatunamn, i för mig okända stadsområden, tappar jag fokus för själva handlingen. Det blir bara 'för mycket av det goda', för min smak. 

Språket är enkelt med en ytlig berättarstil. Boken är dryg att läsa genom alla uppräkningar, som förstärker den svaga och osunda handlingen.  

Detta är ingen stor litterär skapelse. Men som 'samtidsskildring' kan boken ha sin målgrupp.  

Slutsats: Den "Europeiska drömmen", två ord i bokbeskrivningen som lockade mig. Men här blev jag besviken, det är definitivt inte min "Europeiska dröm". Och för att få en verklig läsupplevelse vill jag ha mer substans i berättelsen. 

//Eveline

Under våren har bokcirkeln parallellt med ordinarie titlar läst ett antal titlar av Pija Lindenbaums barnböcker, med tanke på att hon är 2024 års Lars Ahlin-stipendiat och därmed ingick i bokcirkelns författarval. Pija Lindenbaum har skrivit och illustrerat över 30 barnböcker. Lars Ahlin juryns motvering lyder: Pija Lindenbaum tilldelas 2024 års Lars Ahlin stipendium för att hon i Ahlins anda skildrar barnets perspektiv med stor integritet och med underfundig och absurd humor. Vi instämmer helt utifrån de böcker vi läst, enligt nedan.

 Pija Lindenbaum

Några titlar vi läste: Else-Marie och småpapporna; Starke Arivid; Gittan och gråvargarna; Gittan och älgbrorsorna; Lill-Zlatan och morbror raring; Doris drar; 

Vi tyckte om samtliga titlar, där bilderna berättar minst lika mycket som orden. En fantastisk barnboksskatt, där författaren fokuserar på stora frågor, som t.ex. makt, ensamhet och även ilska,  i det enkla bilderboksformatet, sedda med barns ögon och som kan identifieras av och med barns upplevelseförmåga och verklighetsuppfattning. Det var intressant att lyssna och se hur författaren går tillväga när hon skriver/tecknar sina böcker. Skrivandet är en del och kompletteras med bilderna genom att de visar uttryck av känslor, stämningar och händelser som inte är uttalade i texten. 

//Eveline

Hela programmet FRÅN RANELID TILL LINDENBAUM  finns  här Litt.400 - Plats: Kulturmagasinet i Sundsvall. 

Bokcirkeln började vårens sista träff 23.04.24 med att prata om årets Lars Ahlin-prisutdelning, 20 april.

Litt.400 inleddes på lördagen 20 april med att Andreas Ignell från Sundsvalls stadsbibliotek, hälsade alla närvarande stipendiater välkommen (bild 2). Gunnar D Hansson docent och litteraturvetare föreläste om Lars Ahlins gedigna författarskap, på ett mycket intressant och givande sätt. Svante Junker, mångårig sekreterare i Lars Ahlin-sällskapet läste några väl valda texter av Lars Ahlin. 

 Pija Lindenbaum premierades med årets stipendie av Niklas Evaldsson kultur- och fritidsnämndens ordförande (bild 3).

Därefter följde panelsamtal med tema 'Staden i litteraturen' med Daniel Sjölin (tidigare programledare för litteraturprogrammet Babel i SVT) som moderator, där bl.a. Björn Ranelid, Majgull Axelsson, Vibeke Olsson, Åke Smedberg (de fyra författarna, som vi läst under våren) deltog, tillsammans med  författare Frida Nilsson och kulturskribent/förläggare Björn Linell (bild 4). I nästa panelsamtal med tema 'Från text till Youtube' medverkade författarna Johan Jönson, Moa Backe Åstot, Pija Lindenbaum samt Nioosha Shams,  Statens kulturråds läsambassadör 2022-2024. (Tyvärr ingen bild).

Under söndagen 21 april hölls Sundsvalls bokfest i och utanför programsalen, med lokala författare samt föreläsning av Björn Ranelid, intervju med Pija Lindenbaum av Susanne Holmberg, kulturredaktör Sundsvalls Tidning (bild 5).

2) Andreas Ignell hälsar välkommen

3) 2024 års Ahlin-stipendieutdelning

4) Panelsamtal 'Staden i litteraturen'

5) Författar-föreläsning och intervju

Avslut: En mycket väl genomförd litteraturfest med författare, deras verk samt ordets kraft i fokus. Jag vill citera delar av Andreas Ignells välkomsttal: Ni författare som har berättandets gåva och med ett par ord kan förflytta oss till Österlen, Sapmi eller varför inte Tegelbruksgatan här i Sundsvall, ni kan sträcka på er lite extra. Ni gör världen bättre! Forskningen visar, att den som tar del av berättelser blir mer empatisk och omtänksam. Så om ni fortsätter att skriva, fortsätter vi andra att läsa!

//Eveline

Vårens sista bok i bokcirkeln var del 1/8 om Bricken, Vibeke Olssons serie om arbetet och livet på Svartviks sågverk under åren 1879 - 1943. Vi som läst och samtalade: Andreas, Ann-Sofie, Berit (via mejl), Elisabeth, Ellinor, Gunilla, Kerstin, Margareta, Maria, Marie och Eveline. Vibeke Olsson fick Lars Ahlin-priset 2016 och juryns motivering lyder: Vibeke Olsson tilldelas Lars Ahlin-stipendiet för att hon i Ahlins anda i sitt författarskap frimodigt skildrar de två mest betydelsefula aspekterna av livet - arbetet och kärleken. Som hos Ahlin finns barnet ständigt närvarande och ur de förslavades eller förtrycktas perspektiv visar hon hur livsglädje trots svåra umbäranden, gemenskap och strävan efter rättvisa, kan förbättra människans livsvillkor. En välformulerad och välförtjänt motivering, med tanke på den omfattande kunskapen om lokala förhållanden, som författaren gjort. 

Sågverksungen     av    Vibeke Olsson

Vi börjar med att kort berätta vad som berörde oss mest: Det är fint med kärleken mellan Brickens föräldrar; Moderns tankar om skillnaden mellan svält och hunger; Gustafs tysta tårar när han saknar modern - pojkens rädsla att få stryk av sin far, när han gråter; Barnens utsatthet när de skulle arbeta från så tidig ålder; De hårda levnadsförhållandena; När Brickens far tog död på kattungarna; En Harry Martinssonsk fattigdomsskildring med starka baptistiska inslag; Författarens gedigna research för att fånga det historiska; Familjens sammanhållning som är ovanlig jämfört med flesta familjers; Arbetet beskrivs genom ett barns ögon; Skildringen mellan arbetare, bönder och herrskap; Så mycket kaffedrickande, både vuxna som barn; Arbete ger hälsa och välstånd!

Berättaren: Bricken, en 10-årig lillgammal och lite beskäftig flicka - stolt över att vara "ströflicka" - en riktig sågverksarbeterska men lite hård mot sig själv.

Huvudkaraktärer: Bricken och hennes föräldrar, samt några grannar och "verksbor". Brickens familj ter sig 'lite för bra', samtidigt som det belyser skillnaden mellan familjerna. De har i grunden samma utgångsläge, men hanterar det hårda livet utifrån den egna karaktären. 

Huvudteman: vikten av arbete som en mänsklig verksamhet, som genererar någon form av värde - att hålla ihop -  Sundsvallsstrejken 1879  - klasskampen - och frälsningen / frikyrkor

Budskap: Hur viktigt det är att skildra lokal historia på detaljnivå. Det är ca 150 år sedan, men svårt att förstå för unga läsare att det var så stor klasskillnad då, på folk och folk. 

Tid och miljö: sågverkstiden - Sveriges första ångsåg byggdes i Tunadal 1849 och hörde till bondenäringen. Industrialiseringens storhetstid från 1850-tal och framåt. Även vikten av utbildning började däromkring s311) om "vardagsskola" och den första folkhögskolan startade i Sverige 1868. Brickens monolog med den döda brodern Mårten ger läsaren en god bakgrund om miljön och insikt i hur ett sågverk fungerade, hierarkin, yrkesbenämningarna; s6)det krävs många yrken i den nya tiden - maskintiden. Andra folkrörelser startade såsom arbetarrörelser, väckelserörelser, nykterhetsrörelser mfl.

Språk: flyter bra, lättläst, enkelt och rakt, ibland något dialektalt 'sågverksspråk' (t.ex. skofta, syta) som ändå förstås av sammanhanget. Korta och kärnfulla meningar, när något är viktigt t.ex. s157) Förr eller senare. Måste man råka ut för något. Som visar. Vem man verkligen är.  En bra idé att ett barn berättar, får tankar och ställer frågor. Det får även läsaren att stanna upp och tänka efter. Varför säger man så och varför blev det så?  Kritik: något för många upprepningar: t.ex. om att längta och trängta; om att gömma sig i lastrummet på en båt.

Titel /omslagsbild: Titeln stämmer med Bricken, som är stolt över att vara sågverksunge. Omslagsbilden är autentisk med Svartviks sågverk och arbetarna i bakgrunden, men Brickens något 'stylade' utseende stör och att hon saknar 'hilka'! 

Mening/stycke: s78) Ordentliga människor förtar sig och skitstövlarna förgår sig; s114) Arbete gör en till en riktig människa hur det än varit, kom ihåg det. s226) Alla ljud och brus på sågverket, som författaren beskriver så detaljerat.  Vackert: s231)Bakom oss sjunger en ensam rödvingetrast. Skymningen är blågrå och allt är så vackert. s370) Över vattnet som dricker himlens blå; s321-328) Den överblivna kärleken: Det är många som behöver av den överblivna kärleken. 

Humor: s299) Fru Bolinder-den nya moderna järnspisen hos fru Johansson; s335)Tänk att officeren blev så arg för att det försvunnit något som ingen av oss ens vet vad det är (krocketbågar). Flickornas hemliga docklek, där Brickens docka Esmeralda dansar med landshövdingen "Kurrre" Curry Träffenberg. 

Recensioner: Svd/Erik Löfvendahl För många pekpinnar tråkar ut  ARBETARROMAN. Sågverksstrejken i Svartvik var den första organiserade strejken i Sverige. Vibeke Olsson skildrar händelserna genom den elvaåriga Brickens ögon, i en bok som kanske passar bäst för ungdomar. Låst artikel!

 AB/Rasmus Landström Så demokratiserades Sverige av fattiglappar. "Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön".

Boktanken/Joelinda - En bokklubbs tankar: Mycket gott betyg för skildringarna av arbetarklassens liv, ställt i relation till brukspatroner och överklassfolk. Jag har svårt för idyllen och all den godhet de tre familjemedlemmarna visar varandra, som lever mitt i misären. Boken utlöste diskussioner i vår bokklubb!

Lektörsomdöme/Rebecca Kjellberg: Vibeke Olsson levandegör ett fattigsverige där svält och barnadöd var vardag. Bricken är ett smart och nyfiket ensambarn (hennes syskon dog i svält) med stort hjärta och en obändig tro på Jesus. Betyg 4.

Avslut: Arbetarlitteratur behöver idag inte skrivas av en "arbetarförfattare" så som på de 'gamla' proletärernas tid. Vibeke Olsson har skapat ett fint kvinnoporträtt och beskriver relationen mellan pappan och Bricken som varm och innerlig. Det fanns inte bara alkoholister och våldsbenägna män då, som nu. Vi tyckte om denna första del om Bricken. Ett nöje att läsa som gav insikter i historien till den som inte är uppvuxen i sågverkstrakten.

Vi jämför sågverksindustrin, som  drog till sig arbetssökande från hela Sverige och även Finland med nutidens industrietableringar i Skellefteå och Torsboda i Timrå, som lockar både inhemska och utländska arbetssökande från hela välden. 

Här är samtliga Bricken-titlar, för dig som vill fortsätta att läsa om hennes liv och leverne:

• Sågverksungen (2009)
• Bricken på Svartvik (2010)
• Sågspån och eld (2011)
• Amerikauret (2013)
• Glödens färger (2014)
• Som ett träd i skogen (2017)
• Som skuggan följer ljuset (2020)
• Stockens färd mot havet (2023)

//Eveline

Till vårens 3:e boksamtal kom Marie, Ellinor, Gunilla, Kerstin, Annette, Margareta, Maria, Andreas och Eveline. Berit och Elisabet hade skickat sina synpunkter. Vi började med en återblick till förra boken Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg, som genom sina nära livsbetraktelser berörde och fortsätter att beröra. Innan vi diskuterade dagens bok fick deltagarna biljetter till Litt.400 19-20-21 april på Kulturmagasinet. Några berättade också om hittills lästa böcker av Pija Lindenbaum. Det återkommer vi till nästa träff 23 april.

Som förste Lars Ahlin-pristagare tilldelades Björn Ranelid priset 1992 med motivering: Björn Ranelids författarskap kännetecknas av virtuos språkbehandling, ett myllrande persongalleri och djupgående moraliska frågeställningar. Björn Ranelid förvaltar det språkliga och humanitära arvet från Lars Ahlin. En motivering som fortfarande tycks vara författarens signum 2024, 32 år senare!

Bill Nilssons .....        av Björn Ranelid

Förlagets beskrivning: En fruktansvärd tragedi har inträffat i en by på Österlen. Hur kunde den ske? Hur kan livet gå vidare? Björn Ranelid målar upp ett samhälle där det vackra och det fruktansvärda lever sida vid sida. I tillbakablickar lär vi känna några av byborna och förstår så småningom vad som har hänt. 

Citat bokomslag: Karin Blom är en kvinna mitt i livet, mor till fyra barn och gift med prästen i en by på Österlen. Hon odlar blommor i den stora trädgården. Men hennes liv är inte så idylliskt som det kan verka. Jag var en blodröd klätterros på min mormors stugvägg, jag flyttades till fel jord och drabbades av svartfläckarna, är det sista Karin skriver i sin dagbok. En av författarens metaforer, som passar fint till berättelsen. 

Handling: Bill Nilsson med hustru Anna är ett av fyra par som denna berättelse handlar om. De och förutom prästparet Karin och Gustaf Blom, finns här också Johan Tilly med Sara Hall och Benjamin Sander med Emma Vik. Övriga framträdande karaktärer i detta omfattande persongalleri, är Benjamins mor och far samt Viktor Andersson (kyrkogårdsvaktmästare) och Lena Hall (Sara Halls mor). Redan från början anar läsaren att begravningen som vi får följa, är något alldeles extra smärtsamt. Händelser nystas upp varvat med tillbakablickar till varje karaktärs uppväxt, på vitt skilda platser och hur alla nu sitter tillsammans i denna sorgliga stund. Har detta som hände, kunnat förhindras? Alla karaktärer beskrivs med författarens egenartade, blommiga och metaforiska berättarstil. Författaren är grundligt påläst om träd, buskar och blommor, vilka också har huvudroller.

Budskap: Kärlek till människan! Om att se, men inte agera!

Kort vad som berörde oss mest: Människornas utsatthet tar tag i mig t.ex. Emmas situation på Sankt Lars i Lund, för  tankarna till Maj-Gull Axelssons Mitt liv och Ditt. - Benjamin beskriver sin mor så vackert. Hans uppväxt berörde, med fadern som söp bort sitt liv. - En krävande läsning, men så målande och med naturens fantastiska glans. Metaforerna är oändligt många och njutfulla. - Inget särskilt berör. Allt är svart/vitt. Är Karin ond/god i sin handling? Enligt dagboken handlade hon genomtänkt! - Språket står i vägen för berättelsen med upprepade metaforer. - Bra porträtt av människorna, men överdimensionerat språk, som blir tröttsamt. - Överlastade meningar där karaktärerna blir platta. - Mycket berör, men Karins beslut var det mest tragiska. 

Karaktärer: I Ranelids romaner tycks alla goda karaktärer vara extra goda, nästan självgoda och de onda är extra onda, med svart/vita egenskaper.  Författaren "mässar" fram karaktärerna. De självutbildade tycks veta bättre än experterna, vilket inte känns trovärdigt. T.ex. s18)om att barnen begrep bättre än Einstein; s144)när Bill Nilsson vaknat upp ur koman och läkarna inte kunde förklara detta, trots sina specialistfack; 157)om Bill Nilssons lärdomar, som kunde få professorer och pomologexperter att avundas honom! 

Tema: Kärlek, gemenskap, svek, förhävelse, ond/god, tystnadskultur.

Tid:1960-tal s116)Dag Hammarskjölds död 1961 och s171)Målle Lindbergs väckelsemöten. Miljö: Liten ort på landsbygden med Äppelodlingar i Skåne.

Språket: Cirkeln har delade meningar om det "Ranelidska språket" och metaforerna. 

Titel och omslagsbild: Bill Nilssons vita skjorta återfinns på ett antal sidor, där den "hör hemma" men förbryllar på s 249?  Bilden: Fem äppellådor är en stark symbolbild för berättelsen. 

Favoritcitat: s9)Kärleken var törstig och den gick för att dricka vatten men plötsligt var det torka i bygden. s65)Johan hängde kniviga frågor i prästens mungipor (:-); s77) Kärlek och skönhet vandrade ännu så länge fritt i denna berättelse; s96)Människorna bar sina årsringar på utsidan, medan träden hade sina i det inre av växten. Kapitel 13 s86-88) om Karin - är en fin berättelse med bara en metafor (om ålens vandring till Sargassohavet)! 

Igenkännande är ortsnamnen för de som rest i Skåne och Österlen.

Recensioner: Borås Tidning/Fedja Wierød Borčak har läst en historia som glömmer att föklara mörkret. Romanen är full av kärlek och livsglädje utan att blandas med vrede, bitterhet eller avund. Ondskan verkar Ranelids famösa sprudlande språk inte ha några ord för. 

DN/Jonas Thente  Är Björn Ranelids nåderikt naiva romanvärld vad vi bäst behöver i en ond tid? Jonas Thente har läst en ny saga från Österlen som handlar om det godas triumf trots allt.

Lektörsomdöme/Ingvar Engvén Romanen är suggestiv, vacker och en levande berättelse om kärlekens och gemenskapens svåra villkor i en värld där ondskan har många former. Ranelids poetiskt uttrycksfulla språk, rymmer både svärta och hoppfullhetens ljus. Han fångar med sin nyanserade enkelhet livets olika former. En höjdpunkt i Ranelids författarskap! Betyg:5.

Avslut: Berättelsens kärna och budskap är intressant att följa. Metaforen på sid 5 o 231 behöver en förklaring: Plötsligt blev solen svart när skogssnigeln bar den på sin rygg.?

//Eveline