ÆDNAN av Linnéa Axelsson BOK/TEATER-samtal

Tisdag 1 mars träffades Scen Sundsvalls bokklubb på kansliet, Norra Järvägsgatan 10, för att samtala om romanen inför teaterföreställningen. Boken är indelad i tre avsnitt: ÆDNAN=Landet/Marken/Jorden; ÆDNO= Älven; ÆDNI=Modern. 

Augustpriset 2018 års svenska skönlitterära bok ÆDNAN. Juryns motivering: "I Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier, där generationser undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor."

ÆDNAN    av            Linnea Axelsson

Det blev ett mycket givande samtal. Vi delade tankar om detta starka epos och släktkrönika, med erfarenheter av rasism, att inte ha förstått hur samerna har behandlats, kollektivt förtryck, hur arvet av utsatthet kan påverka generationer, om naturen, älvarna, kraftbyggandet. Vi pratade om hur viktigt det är att få en historia att förhålla sig till, att förstå sig själv, att försonas med det som hänt och det som fortfarande händer....

Måndag 7 mars såg vi föreställningen, på SUndsvalls Teater. Riksteatern har lagt ut en kort blänkare på FB med en försmak av intensiteten i  föreställningen:  https://fb.watch/bzDrUFEhk2/

Onsdag 9 mars träffades vi igen för "efter-teater-amtal". En kraftfull, intensiv, texttung/texttrogen och fysiskt talande gestaltning. På en sparsmakad scen med upplysta boxar, som skådespelarna ändrade om allt eftersom historien framrödes, på varierat svenska och samiska. Med samisk och svensk textning i bakgrunden. Sex skådespelare i effektfulla kläder i rött och svart, framförde detta dramatiska epos med snabba, kraftiga replikväxlingar och i böljande dansliknande rörelser. Vackert och engagerande till den täta musiken, med inslag av trummor och jojk. 

Intressant att få en bild på karaktärerna, framför allt tre kvinnor från tre generationer: Ristin/Kristin Sohlberg, som upplevde rasbiologin. Lise/Nina Fex, som skildes från föräldrarna och tvingades gå i nomadskolan. Som värjer sig så när dottern vill att hon ska berätta om sin "resa". Sandra/Lene Cecilia Sparrok (Lises dotter) som kämpar för att återta det samiska språket och kulturen. 

Alla karaktärers berättelser berörde och ska omnämnas: Ristins man Ber-Joná/David Mjönes med sönerna Aslat/Paul Ol Jona Utsi och Nila/Vincent Grahl. Lises man Rolf "svensken" med barnen Sandra/Lene Cecilia Sparrok och Per (Pers karaktär framfördes inte på scenen, vilket jag saknade); Sandras man Andreas/Paul Ol Jona Utsi med dottern Ella-Susanna. 

Romanen griper tag, så också gestaltningen. Vi tyckte mycket om föreställningen, den breddade vår förståelse, kunskap och empati för hur detta vårt urfolk har behandlats, när deras språk, historia och geografiska tillhörighet "sopades bort" av "svenskarna" – regeringen och kyrkan. Vi diskuterade stolthet som drivkraft. En uttryckte besvikelse över att den egna föreställningen, som byggts upp av boken, inte infriades. En annan upplevde att teatern gav samma intryck som boken. En tredje berörde smärtan och mörkret. Fanns det några glädjekänslor alls, förutom i det inledande livsperspektivet och närvaron i naturen? Samt i de fina miljöskildringar t.ex. Sid 9, 169; 492. 

Språket: vackert och poetiskt t.ex. ordsammansättningar om samernas boplatser: trivsellandet; sommarlandet; vinterlandet; kalvningslandet; höstbetesmarker; släktlandskapet. De samiska språkinslagen i föreställningen tog sig in och sitter fast.

Sandras ord: Mina barn, aldrig ska ni behöva fråga, aldrig undra över er härkomst.

Rader som jag särskilt fastnade för: s318-319)Vad var det jag anade bakom det stolta höljet...men som sen bara vände, försvann i mörkret..; s348)Tiden ålade som över grus; s720)Världen låg bara framme utan att veta.

Recensioner: DN/Åsa Beckman; Aftonbladet/Magnus Ringgren; Expressen/Victor Malm; Sveriges Radio/Hanna Jedvik; Giron/Sámi teáther

Möter något mitt liv: utanförskap; anpassning; språkets betydelse men också negativa markör; att föra andras talan; kurser på 80-talet;

Veronica i bokklubben bidrog med en fras av den spanske poeten Federico García Lorca: Teater är den poesi som stiger upp ur boken och blir mänsklig!

Avslut: Jag rekommenderar starkt att läsa boken, begrunda och samtala om denna storslagna livsberättelse. Och att se teaterföreställningen!

//Eveline