BORDE VARA TACKSAM av Sonia Hussain

Borde vara tacksam - en titel som gjorde mig nyfiken. Tacksamhet är en viktig faktor för vår hälsa, läser jag i en studie kring lycka, om vad som får oss att må bra. Att utöva tacksamhet får oss att sova bättre, minskar risken för depression, gör oss mer nöjda med våra relationer och ökar vår motståndskraft mot stress. Så vad är det som huvudkaraktären Nadira "borde" vara tacksam för, undrar jag?

Borde vara tacksam av Sonia Hussain

Nadira är 30 år, arbetar och bor i London och har en ganska tillkrånglad vardagssituation. Dels kärvar det mellan henne och sambon Klas och dels har hon en sårig dotterrelation med sin far Mizan. Mizan bor i Sverige, dit han och Nadiras mamma invandrade innan Nadira var född. Här finns svårigheter med kultur- och generationsklyftor, avstånd mellan första och andra generationens invandrare, om mellanförskap mellan gammalt och nytt, att höra till men ändå inte samt om rotlöshet, sökandet efter ett hem, identitet och könsroll. Mellanförskap är ett intressant ord som beskrivs så här i SPRÅK-tidningen 2009. 

Mizan är deprimerad och deltar motvilligt i en sorgegrupp, som han kallar "tokstollegruppen". Hustrun Sufiya dog när Nadira var liten. Både far och dotter saknar henne och 'pratar' med hennes porträtt var och en på sitt håll. Mizan är missbelåten med att Nadira inte hör av sig ofta och att hon flyttat långt ifrån honom. Han är ensam, saknar det gamla hemlandet och lever egentligen bara för att få bli morfar till Nadiras barn. Det skulle höja hans status, men det låter vänta på sig. Nadira känner faderns krav på att bli morfar som betungande. Dessutom otrivs hon på sitt arbete, där hon inte utvecklas enligt hennes chef. Många krav, förväntningar och brustna drömmar tär på far och dotter. När Nadira meddelar Mizan att hon gjort slut med Klas, brister Mizans stora dröm om barnbarn. En ljuspunkt är att Nadira ska åka hem till fadern till jul, men detta blir också kravfyllt för dem båda. 

Borde vara tacksam är skriven med ett lättsamt språk, i lagom långa kapitel där läsaren får följa far och dotter växelvis. Här vill jag lyfta fram en mening om hur det kan kännas när vi lär oss ett nytt språk, s.214) Det var svårt då (för Mizan), i början, med språket. Hur hackigt det lät när han försökte prata. Hur frustrerad han blev över hur enkla hans tankar lät när de kom ut på svenska, reducerade av begränsningarna i ordförrådet. Även ordet lagom beskriver författaren bra på s62) Det gick inte att förklara vad som var lagom för någon som inte visste vad det var. Det är en hemlig definition av exakt perfektion i varje given stund och de som tittar in på samhället utifrån blir aldrig en del av den definitionen. De kan aldrig vara lagom.

Sonia Hussain beskriver på s17) en tunnelbaneresa så ingående, att jag vid läsningen får en lätt klaustrofobiskt känsla. Det är inte den enda känslan som väcks av berättelsen. Jag känner sorgsenhet, vemod, ömhet men också glädje att författaren har med exempel på goda människor, som Ingegerd i "tokstollegruppen" s148) Ingegerd ler och den här gången ler Mizan tillbaka. Det känns ovant att mötas i ett leende. Övriga karaktärer tecknas realistiska, i med- och motgång. 

Intressanta nedslag i Londonmiljön med byggnadsverk, som jag måste läsa mer om: London Bridge, Monument och The Gherkin.

Har jag fått svar på min undran om 'tacksamhet'? Så som jag tolkar berättelsen, kan förrfattaren mena känslan av att man som invandrare alltid 'borde' vara tacksam för att fått nya livsbetingelser och som barn alltid 'borde' vara tacksam över det föräldrar gjort för dem! Och ja, jag tycker så - tacksamhet är fint!

Jag tycker om berättelsen och rekommenderar den gärna. Författaren pekar på och sätter ord på mellanmänskligt samspel över kultur- ålders- och generationsskillnader.

//Eveline