POJKEN SOM FÖLJER SIN SKUGGA av Kadir Meral

MAJ 2019: Författaren Kadir Meral kontaktade mig i våras och undrade om jag ville läsa och ge synpunkter på boken han just fått publicerat "Pojken som följer sin skugga". En relationsroman om utanförskap, integration och kärlek som sträcker sig långt över gränserna. En berättelse om att bryta sig loss, om att ta hänsyn, om att försöka ena kulturella skillnader, om att ta hänsyn till strukturer och om att möta lära sig nya strukturer. Allt i ett nytt land med det gamla landet som grund.

Jag läste den i början av sommaren och började mina reflektioner så här: jag berördes av författarens sätt att belysa den kulturella skillnaden men också likheterna i det att alla kulturer "värnar och håller på sitt" på olika sätt. Jag är själv invandrarbarn i första generationen och vet hur bemötande från de "infödda" kan te sig och kännas. Hur svårt det kan vara för föräldrar till invandrarbarn, att låta barnen anpassa sig. Tanken finns alltid där, att familjen kanske kommer att återvända. I mitt fall rörde det sig bara om invandring från Centraleuropa i början av 50-talet. Dock var tiden mycket annorlunda då och assimilationen (som dagens integration hette då) var svår trots många kulturella och etiska likheter. 

Innan jag hunnit skriva ner mina tankar om själva boken slogs mitt liv sönder och allt blev onödigt, oviktigt, omöjligt och förkrossande. 

SEPTEMBER 2019: Berit, en deltagare i läsecirkeln jag leder, läste boken och jag återger delar av hennes synpunkter:

"En berättelse om en familj som kommer men också om mottagande. En berättelse om okunskap hos båda sidorna. Hur ska de som kommer veta hur de tar sig in i en främmande kultur och hur ska de som tar emot veta hur man tar emot människor från en främmande kultur. 

Jag lever mig in i berättelsen direkt. Berättelsen om Memo börjar som en solskenshistoria, lärarutbildning, svensk flickvän, men grupptrycket från gamla gänget är svårt. Fadern klarar inte av att erkänna och acceptera en annan kultur. Vägrar att beblanda sig med svenskar och förbjuder även familjen att göra det. Vi får följa Memos tankar om fadern men inte faderns tankar. Fast vi får veta att fadern inte känner sig behövd och saknar värde i det nya landet. Modern är mer tolerant men bunden till sin man och den gamla kulturen. Det blir en svår balansgång för Memo.

Eriks föräldrar beskrivs lite för idyllisk, även Amandas (eller är det för att vi känner igen livsstilen så väl). 

s 121: ett intressant stycke: Det är som med mina föräldrar och många av deras vänner. De är inte rasister men är trångsyna mot den svenska kulturen. Ovetskap om andra kulturer och människor skapar rädsla och rädsla skapar främlingsfientlighet"" 

Avslut: Romanen är enkelt berättad i positiv bemärkelse, helt passande för handlingen. Den är lättläst med ett enkelt och lätt språk. Författaren förmedlar en livssituation på ett utmärkt, vardagligt och konstaterande sätt. /Berit Jansson

Mitt tillägg: Jag vill skjuta in en väsentlig skillnad från min uppväxt. Vår far var alltid noga med att framhålla att vi, som invandrare, måste göra vårt bästa för att passa in, så att vi fanns värdiga att bo här. Även om vi i vårt hem höll oss till vår kultur och våra traditioner, så skulle vi när vi vistades ute i samhället förhålla oss till det som gällde där. En klok insikt! Och vi förbjöds aldrig att umgås med någon kultur. 

/Eveline