VÄNGÅVANS LITTERÄRA SÄLLSKAP TRÄFF #5 vå 2021 - SOCKERORMEN av Karin Smirnoff

Till vårens 5:e och sista träff med VLS hälsade Lennart Bergström välkommen till 11 deltagare. Kvällens moderator Caroline Nilsson inledde med några tankar hon haft på aktuell bok, den efter författarens Kippo-trlogi. Skulle läsarens förväntan motsvaras? Vad har författaren skapat denna gång? Caroline beskrev att hon var helt tagen av berättelsen - läs gärna hennes recension i Carolinesbokhylla. Ett spännande författargrepp menar Caroline, att ha med ett övernaturligt perspektv, som en ventil ut ur det svåra. Värld=Ovärld! Karin Smirnoff ger verktyg för gemensamma diskussioner om ett ytterst svårt ämne.

Sockerormen    av        Karin Smirnoff

Enligt författaren är detta en svårskriven och ganska ond berättelse. Det handlar om att hitta en ventil ut, menar Smirnoff, där det går att andas eller där man vågar blunda. Eller som i barnens fall, där man blundar för att våga. Det är barnens musikaliska begåvning som erbjuder en öppning i tillvaron. 

Några röster om vad berättelsen väckte: Så jobbigt att läsa. Man sögs in i berättelsen och kunde inte sluta läsa. Musikens betydelse - hur barnen förenas av musiken och ger dem kraft och identitet. Jag berördes fysiskt illa av hur Anitamamman behandlade sitt barn. Allt eftersom jag läste ser jag att alla karaktärer är/har varit utsatta på varierande sätt. Tänker på I havet finns så många stora fiskar av Sara Lövestam och Neapelkvartetten av Elena Ferrante.  En skillnad här, att man får en bakgrund till pedofilen, som ger en kluven känsla av förståelse för människan, dock absolut inte för handlingen. Jag fascinerades av kreativitetens kraft i berättelsen. Så obehaglig att läsa om vidriga vuxna och smått osannolika 5-9 åringar, överlevare. Förfärligt när musiken tystnade. Bitvis en absurd och surrealistisk värld = ovärld.

Budskap/syfte?: Att ge röst åt barnens enorma sårbarhet. Att ur ett barns perspektiv skildra utsattheten som är dold för andra. Starkt och skickligt att hålla barnperspektivet genom hela berättelsen. Att sätta fokus på de utsatta barnen. Alla har sina höjdpunkter - sitt öde. 

Väg ut: kan barnen bryta sig loss och hitta sin vuxenidentitet i framtiden? 

Språket: lättläst, flyter på, vuxentankar med ett barns språkbruk, retoriskt skickligt, bitvis poetiskt, välskrivet.

Varför läsa boken: För insikt om problemets mångfacettering. Av respekt för alla utsatta barns människovärde. Viktigt att få igång en diskussion, att prata om detta avskyvärda, som tystas ner av missriktad hänsyn. En handling som väcker avsky, men också ambivalens kring orsak och verkan. Det är dock aldrig barnets fel att bli utnyttjad!

Citat ur boken: Jag var ett underbarn - nu är jag ett vanligt barn - det är lättast så - musiken har tystnat. Om jag inte kan spela, har det andra inte hänt.

Vackert: Stenar har en puls. Vassen en ton. Sanden en rytm. Minnet en sång. Vi var bara barn. En dag kommer vi vara vuxna. 

Karin Smirnoff säger i en intervju att hon vill utforska konsekvenserna för de uppväxter hon skrivit fram. Jag vill ju veta! Vad blir följden av det här? Vad händer med de här barnen när de blir vuxna?, frågar hon sig. Det frågar vi oss också och ser fram emot Smirnoffs nästa bok. 

Lennart frågar om en hälsning till  författaren: Tack Karin Smirnoff! Det krävs MOD att skriva om barns utnyttjande sexuellt! Och STYRKA att prata om det!

Var möter berättelsen mitt liv: I mitt arbete kom jag i kontakt med vuxna, som berättade om grova brott de utsattes för som barn av närstående vuxna. Hur blev vuxenlivet? Ett livslångt trauma! Omöjligt att förstå hur långt en människa väljer att gå för egen tillfredsställelse!

Min slutreflektion om att musiken tystnade. Den som höll ihop musiken avslöjades som förövare och musiken utgjorde inte längre någon lindring.

LÄS BOKEN! Du som läser detta och inte läst SOCKERORMEN - LÄS och PRATA om DEN!

//Eveline